Kultur

Allmänbildande tidsresa genom vänsterns maktkamper

De ideologiska maktkamperna fascinerar. Men flera viktiga kvinnliga röster saknas i "Efter revolutionen", skriver Vesna Prekopic.

Sara Lidman, Göran Palm och Jan Myrdal. Foto: Berne Lundkvist, Ken Hult, Dan Hansson.

Lennart Berntson och Svante Nordin

BOKEN. Efter revolutionen – vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Natur & Kultur

Det finns årtal och händelser som lämnar beständiga spår i den politiska och samhälleliga utvecklingen. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 och Donald Trumps flytt till Vita huset 2017 kommer att ha både praktisk och ideologisk betydelse en lång tid framåt.
För vänsterrörelsen innebar det upproriska året 1968 en skiljelinje. Lennart Berntson, lektor emeritus i historia, och Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria, har i "Efter revolutionen – vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968" velat ge en bild av den svenska vänsterns historiska utveckling från det ikoniska året 1968 fram till millennieskiftet. Boken fungerar som ett fullmatat referensverk över vänsterns viktigaste skeenden och starkaste politiska röster, och tittar på hur kulturdebatten påverkat de politiska svängningarna. Texter av skönlitterära författare som Göran Palm, Sara Lidman och Jan Myrdal illustrerar den intellektuella och politiska kamp som vänstern förde mot borgerligheten, kapitalismen och, stötvis, mot sig själv.
Om något är "Efter revolutionen" just en fascinerande genomgång av vänsterns ideologiska maktkamper och falangstrider, dess ifrågasättanden av gamla sanningar och skapandet av nya. Vem för klasskampen och vem är den till för? Det är en intressant tråd som Berntson/Nordin problematiserar genomgående. 68-rörelsens ledare och efterföljare beskrivs som främst arbetarromantiserande akademiker, författare och studenter utan förankring i verkligheten alla gånger.
Revolutionen motiverades inte av nöd utan stimulerades av överflöd: ”det handlade inte om en revolt mot fattigdomen, utan om en revolt mot rikedomen”. Konsumtionssamhället skulle bekämpas men det var knappast troligt, då som nu, att den materiella kampen skulle föras bland dem som saknade ekonomiska förutsättningar för att leva det liv som skulle bekämpas. 68-revolutionen hade därmed en ställföreträdande funktion där revolten handlade om att stå upp mot lidandet i tredje världen, eller det som antogs vara grunden för arbetarklassens lidande. Det leder lätt tankarna till dagens krav från vänster om rätt till heltid kontra den arbetskritiska linjen som driver en vision om ett samhälle där vi arbetar mindre, inte mer.
"Efter revolutionen" skapar med sin kronologiska guidning till röster och motröster i den offentliga debatten en allmänbildande tidsresa, som ibland känns välbekant cirkulär. Frågor som den om konsumtionssamhällets bojor är lika aktuell nu som då, och särskilt författaren Anders Ehnmarks kritik av en riktningslös vänster under 1980-talet, som reflexmässigt avvisar allt som kan misstänkas låta som en högeråsikt, skulle kunna appliceras på hur man på 2010-talet handskats med frågor som hedersvåld.
Frustrerande nog slutar tidsresan lite för tidigt. Det finns gott om skribenter och författare som de senaste 15 åren påverkat vänsterns ställning och ton i kulturdebatten, det är synd att till exempel Nina Björk inte ryms ens i ett slutord. Överlag saknas fler kvinnliga röster i historieskrivningen. Numera sker kulturdebatten även i seriealbum, podcasts och genom sociala medier-aktivism. Och för den som vill lyssna, hörs de kvinnliga rösterna starkt.
Gå till toppen