Kultur

Ko Uns dikter fångar känslan av livets flyktighet

Nobelpriskandidaten Ko Uns dikter föddes i krigets ruiner men har lättheten hos en fjäril, skriver Ann Lingebrandt.

Ko Un föddes 1933 i Gunsan i nuvarande Sydkorea.Bild: LEE JAE-WON

Ko Un

BOKEN. Vit fjäril. Övers Sun-Kyoung Choi. Atlantis.
Det finns en sällsam lätthet i Ko Uns poesi. Som det eteriska fladdret från den vita fjäril som ståtar i titeln på den nya urvalsvolymen dikter. Så finns här förutom fjärilar också gott om vindpustar, moln, fjädrar, dagg, segel, tvätt på tork, allt sådant som ger en skir, luftig kvalitet och en känsla av det förbisvischande livets flyktighet.
Det innebär inte att det saknas tunga ämnen i den sydkoreanske Nobelpriskandidatens poesi. Han har själv förklarat att hans dikter föddes i ruinerna efter Koreakriget. Där såg han sina släktingar och vänner dödas och de traumatiska upplevelserna ledde till flera självmordsförsök och beslutet att bli munk. I dikten som har titeln ”Ruiner” liknar han sig vid en krossad tegelsten och slår fast: ”i mitt hjärta tog kriget aldrig slut”.
I ”Vit fjäril” skriver Ko Un om sovjetiska koreaner som tvångsförflyttas, porträtterar soldaten som återvänder hem och låter gevärsskott bryta tystnaden i de afghansk-pakistanska bergen. I fem kärnfulla rader skildrar han ett besök i Auschwitz. Flera dikter handlar om Nordkorea och gränsen som delar folket. I ”Vapenstilleståndslinjen” heter det: ”femtio år av splittring har förflutit//också idag går solen ner över 25 mil taggtråd”.
Samtidigt hör död och sorg till tillvarons oundvikliga beståndsdelar för den som levt, älskat och diktat, ja, ”olyckliga är de poeter som aldrig skrivit en sorgesång/för någon”. I en annan dikt utropar han: ”länge leve den heliga förgängligheten”. Vemodet sveper som en sval bris genom diktsamlingen.
Men det finns också en lekfull och uppsluppen sida hos Ko Un, till och med en vanvördigt skämtsam sådan, där eremiten placeras på avträdet. Visst unnar man honom dasshumorns skratt, även om det inte hör till bokens poetiska höjdpunkter.
Vad som i mina ögon faller mest platt till marken är när Ko Un levererar visheter i en zenbuddistisk tradition. Kanske är det inte bara en smaksak utan också en fråga om översättning. Det är det svåra med poesi från ett så främmande språk att den okunnige inte kan ha en aning om originalets karaktär. Är det jag läser mer än en skugga? Har sådant jag uppfattar som smått klichéartat helt andra dimensioner på koreanska? Det är möjligt. Men jag kan åtminstone med säkerhet säga att Sun-Kyoung Chois svenska tolkningar äger en okonstlad självklarhet och fångar just den där ”bekymmerslösa lättheten” som Ko Un hyllar.
Däremot saknar jag ett sammanhang, en kommentar till tanken bakom boken. Dikterna spänner från 1960 till 2011, men har inte ordnats kronologiskt utan i tematiska grupper som aldrig får någon förklaring. Lite frustrerande, även om det är fråga om en vacker och tilltalande volym. Det skulle vara intressant att veta något om urvalsprocessen, särskilt med tanke på mängden dikter som finns att välja bland – när Ko Uns samlade verk gavs ut 2003 omfattade det 120 000 sidor, och han har förstås hunnit skriva en hel del sedan dess.
Den rekordartade produktiviteten hindrar inte att en skepsis gentemot poesin kikar fram här och där. Också dikterna är trots allt förgängliga. Jorden är ordlös och mänsklighetens första och sista ord är ett enkelt ”aaaaaaah...” Bland de metapoetiska reflektionerna hittar jag några av mina favoritrader i boken, som i dikten ”Kvarlämnad poesi: ”var det en vålnad från det förflutna som ylade eller var det poesi”.
Vad Ko Uns dikter framförallt uppmanar oss till är att lyfta blicken från boksidan och förundrat betrakta världen. Till och med en tom svart plastpåse kan vara värd vår uppmärksamhet när den dansar iväg i vinden.
Det är en inställning till livet, och till diktens uppgift, som fångas i ”Den tomma himlen”, där poeten räknar upp en lång rad av tillvarons bördor och sorger och vädjar: ”se/ägna inte all din tid åt meningslöst tänkande/bara se”.
Gå till toppen