Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per Svensson: Löfven i fablernas värld

Alliansen misstog Stefan Löfven för ett tandlöst lejon som retirerat till sin kula. Horatius hade kunnat ge de borgerliga partiledarna ett och annat taktiskt tips.

Statsminister Stefan Löfven. Arkivbild.Bild: Vilhelm Stokstad/TT
Spåren förskräcker, vestigia terrent, är en i bokstavlig mening klassisk sentens.
Den är knuten till den romerske skalden Horatius och hans version av greken Aisopos fabel om räven och lejonet.
Djurens konung, lejonet, har blivit gammal och krasslig och kan inte längre ge sig ut på jakt. Han är hänvisad till sin kula. De andra djuren gläds åt lejonets svaghet. Nu riskerar de inte längre att bli uppätna. Därför gör de en efter en visit i kulan för att höra sig för om lejonets hälsotillstånd. Alla blir de slukade av lejonet, som tycker att den nya ordningen är mumsfilibabba. Han behöver inte leta upp maten. Maten letar istället upp honom.
Många skulle säga att samtida politiker alltför gärna vistas i fablernas värld. Jag skulle säga att det kanske inte vore så dumt om de vore något mer hemtama där.
En dag kommer räven förbi och stannar till utanför ingången till lejonets håla.
”Goddag, goddag, lejon”, säger han. ”Hur står det till?”
”Goddag på dig räv. Oj, oj, det står illa till med mig. Men kan du inte titta in så kan jag berätta mer”.
”Det skulle jag gärna göra”, svarar räven, ”men spåren förskräcker mig, jag ser många som leder in till dig, inga som leder därifrån" (Quia me vestigia terrent, omnia te adversum spectantia, nulla retrorsum).
Många skulle säga att samtida politiker alltför gärna vistas i fablernas värld. Jag skulle säga att det kanske inte vore så dumt om de vore något mer hemtama där. Horatius hade kunnat ge de borgerliga partiledarna ett och annat taktiskt tips, om inte annat påmint dem om att lejonet inte behöver ha tappat tänderna bara för att han tvingats retirera in i sin kula.
Stefan Löfvens svar på den borgerliga oppositionens misstroendeförklaring var, det måste man erkänna, synnerligen slugt; ett skolexempel på de kontringar som fotbollskommentatorerna alltid tjatar om (”omställningar”). Alliansen satsade allt på offensiven och blottade sig bakåt. Det utnyttjade Löfven. Han bänkade Anna Johansson (vilket hela tiden varit avsikten), satte nyckelspelaren Ygeman i säkerhet innan denne hunnit få sitt röda kort och kan nu tvinga Alliansen att fälla Peter Hultqvist i straffområdet.
Alliansledarna måste nu antingen utföra ett retoriskt reptrick (slingra sig ur sina egna argument för att också Hultqvist borde tvingas avgå) eller också fälla enbart den minister som enligt de flesta bedömare är den minst belastade av de utpekade syndarna, en minister som dessutom (också det illa ur Allianstaktisk synvinkel) är omtyckt även i borgerliga kretsar.
Hur kunde det gå så illa? Alliansen borde inte bara läsa Horatius utan också studera Machiavelli. Den framgångsrike fursten måste enligt Machiavelli vara både räv och lejon. Makten är alltings mål och mått. Ingenting är viktigare än att erövra och behålla den. Därför ska fursten använda sig av både list och styrka.
Vid torsdagens presskonferens var Stefan Löfven en räv som försökte ryta som ett lejon. Inte utan viss framgång.
Men när han med indignation i stämman talar om ”ansvar” och ”bäst för Sverige” och risken för en destruktiv politisk klimatkris i Sverige borde kanske också han reflektera något över Aisopos och Horatius och deras fabel.
Om drygt ett år har det hållits riksdagsval.
”Oj, oj”, suckar socialdemokratin då, ”nu står det illa till i riket. Här krävs ansvar och blocköverskridande lösningar. Kom in i min kula, kära borgerlighet, så kan vi prata närmare om saken.”
”Det skulle vi gärna göra”, svarar borgerligheten, ”men spåren förskräcker.”
Gå till toppen