”Jag hade inte väntat mig att George C. Homans skulle se ut som han gjorde” skriver Johan Asplund i essän ”En typisk amerikansk polis”, min favorit av de åtta texter som ingår i ”Ord för ord. En polygraf”. Homans ser ut som en polis men är, liksom Asplund, sociolog och deras förhållande är komplicerat, som det skulle ha stått på Facebook. Som en plog genom ämnen använder Asplund sig själv. All bra essäistik är bra på ett unikt vis – bra essäister är alltid originella.

Asplund kände Homans via hans böcker men de presenterades också för varandra. Vid ett tillfälle tystnar svensken snabbt sedan han blivit varse att han sitter och mästrar kändis-sociologen. I relationen finns något vanligt mellanmänskligt som sällan beskrivs när det utspelar sig i den intellektuella sfären: de vi gillar önskar vi ska leva upp till våra förväntningar och när det inte sker så är vår förtrytelse större än vad som är rimligt. Efter Homans död 1989 har Asplund en oväntad känsla, den som initierat essän: en överväldigande upplevelse av förlust. Varför?

Närvaron, tror jag är svaret. Asplund skildrar hur Homans i sin biografi ”Coming to my senses” skriver om ett akademiskt manus han ombetts läsa: ”I hated it so much. It was another book of words about other persons’ words”. I de där orden, menar Homans, fanns ingen kontakt med mänskligt beteende. Det instrumentella, bristen på mänsklig avsändare, gör många av oss nervösa och arga. Vi har en evolutionär längtan efter närvaro, också i böcker – det tycks vara vad Asplund tyckte att Homans utstrålade, trots allt.