Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Michael Tapper: Med bioögonen på vid gavel

"År 2001 - ett rymdäventyr" (1968). Ett fåtal biografer i Sverige, bland annat Royal i Malmö, har nyligen restaurerats för att kunna visa 70 mm-film.Bild: MGM
Bioaktuella ”Dunkirk” är startskottet till renässansen för vidfilm i 70 mm. Om skillnaden i upplösning, färg- och konstraståtergivning mellan film i kemisk emulsion på celluloid och som digitalt lagrad information har det tvistats länge. Nu kan publiken avgöra med egna ögon.
Dagsfärska produktioner, som Kenneth Branaghs nyinspelning av Agatha Christie-deckaren ”Mordet på Orientexpressen”, ska blandas med klassiker som Stanley Kubricks "År 2001 – ett rymdäventyr” (1968). Nytt är också det digitala ljudspåret i DTS synkroniserat med bilderna via en tidskod på filmremsan. Därmed återfår fåtalet storbiografer som Royal i Malmö något av sin exklusiva attraktionskraft.
När Royal byggdes 1961 var flugor som 3D och luktfilm passé. Återstod lockelsen med format större än biofilmens standard i proportionerna 1.37:1 på 35 mm-film, något man konkurrerat med sedan filmens barndom. Ett typexempel är världens första långfilm, Enoch J Rectors dokumentär från tungviktsmatchen i boxning mellan ”Gentleman Jim” Corbett och Bob Fitzimmons 1897, som är gjord på 63 mm i vidfilmsformatet 1.65:1.
Formatkriget återkom åren 1925–31, under övergångstiden från stum- till ljudfilm. Hollywoodbolag som Fox och Warner Bros slogs då om publiken med format som Grandeur (70 mm, 2.07:1) respektive Vitascope (65 mm, 2,25:1). Störst sensation gjorde franske regissören Abel Gances Polyvision, som synkroniserade tre projektorer för 35 mm-film till en supervid bild (4:1) i ”Napoleon” (1927, nyligen restaurerad och släppt på bluray). Tekniken användes visserligen bara till denna enda film men kom ligga till grund för 1950-talets mest spektakulära format: Cinerama. Produktionskostnaderna var dock så höga att endast ett fåtal filmer spelades in.
Betydligt billigare och följaktligen vanligare var de tekniker som byggde på användningen av anamorfos: Todd A-O, Vistavision, Cinemascope med flera. Vid inspelningen pressades bildfältet samman med konkav optik för att vid uppspelningen korrigeras med konvex optik till olika vidfilmsformat. Teknikerna kunde användas både för 70 mm- och 35 mm-film. Dessutom lockade man publiken med stereoljud i upp till sex kanaler.
Teknikens baksida var sämre upplösning och kontrast samt komiska bildförvrängningar typ ”anamorphic mumps”, det vill säga att skådespelarnas ansikten i närbild svällde upp som om de fått påssjuka. Problemen löstes på 1960-talet av framförallt Panavision, vars Super Panavision 70-teknik användes för att spela in bland annat John Frankenheimers "Grand Prix” (1966) och ”År 2001 – ett rymdäventyr”.
När digitalfilmen tog över på 2000-talet var det många som, likt debatten om vinyl kontra cd, knorrade över att något hade gått förlorat. Till dem hörde bland andra Christopher Nolan och Quentin Tarantino. Båda envisades med att spela in på analog film i Panavision och IMAX-tekniker. År 2015 lanserade Tarantino ”The hateful eight” (70 mm, 2.76:1) i en upplaga endast för 70 mm-biografer och en tjugo minuter kortare version för digitalvisningar. Resultatet blev sisådär. Bättre har det gått för Nolans ”Dunkirk” (70 mm, 2.20:1), som på mindre än en vecka tjänat in produktionskostnaden på 100 miljoner dollar. Lita på att branschen tar notis.
Gå till toppen