Kultur

Bengt Erikssons blåsigt närvarande poesi rymmer alla tider samtidigt

Bild: Birgitta Olsson

Bengt Eriksson

BOKEN. Syrliga tårar och bittra apelsiner. Media I Morron I Dag.
Det finns idag ett stort intresse för amerikansk 1900-talspoesi, inte minst den poesi som skrevs under efterkrigsdecennierna. Frank O’Hara ges ut igen och inspirerar unga poeter som Elis Burrau, vi ser översättningar av Anne Sexton och Nobelpriset till Bob Dylan är förstås den ultimata manifestationen.
Bengt Erikssons diktsamling ”Syrliga tårar och bittra apelsiner”, skriven två marsveckor i Aten 2016, kan räknas in i denna våg. Den tar tydligt avstamp i Ferlinghettis "Autobiography", som även låg till grund för en melankolisk Sonja Åkessondikt. Eriksson skriver:
Jag lever ett stilla liv några stipendieveckor
vid foten av Filopápposkullen
går ned- och uppför de 104 trappstegen (o !
min hjärtinfarkt) flera gånger om dagen
lyssnar efter de tolv musornas polyfoniska
körsång (men förgäves)
köper International New York Times med
två eller tre Kathimerini-sidor
i kiosken vid hörnet av Drakou och Veikou
Ferlinghettis musikaliska storform är inbjudande och tillåter Eriksson att iaktta den grekiska huvudstaden, en skärningspunkt för tidens akuta konflikter. Sapfo gråter syrliga tårar bland flyktingfamiljer och uteliggarläger, även grekerna tigger i bittra apelsinlundar och välklädda kvinnor försöker sälja pappersnäsdukar på gatorna.
”Suzanne” eller ”Marianne” reser inte längre från Leonard Cohens Hydra. Kvinnorna som kommer är istället från Syrien och Irak och samlas i flyktinglägren. Tiden dubbelexponeras vackert och grymt och visar hur suveränt poesin kan rymma alla tider samtidigt. Jag tycker mycket om Erikssons blåsigt närvarande dikt som aldrig förnekar sin plats i nuet eller historien och visar att inspirationen från Ferlinghetti ännu lever.
Gå till toppen