Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Blyga storkungar trotsade regnet

På darriga ben testade 82 storkungar för första gången sina vingar under lördagens storksläpp. Nu flyger de, från regn och kyla, mot varmare breddgrader.

Försiktigt rörde sig storkungarna ut ur hägnet i små grupper.Bild: Moa Dahlin
I år var det färre ungar än vanligt som lämnade hägnet på Hemmestorps mölla utanför Veberöd. En kall och regnig vår har lett till att många av ungarna som kläcktes i april och maj har frusit ihjäl.
– Vi släpper ut 82 stycken och räknar med att ungefär 10 till 20 procent överlever och återvänder inom två till tre år, säger Petter Albinson projektledare för Storkprojektet.
Utöver de ungar som släpptes idag finns det ytterligare 14 som inte är flygklara och 63 som föddes i frihet. Petter Albinson är positiv till utvecklingen för Skånes storkar trots att årets antal är mindre än vanligt.
– Det vi kan se i år är att vi har fler fritt häckande par än någonsin och det är väldigt roligt.
Projektledaren Petter Albinson var den som släppte ut ungarna.Bild: Moa Dahlin
Trots regn och rusk stod besökarna redo med kameror, kikare och paraplyer för att ta del av storkarnas första vingslag i frihet.
En av entusiasterna var Åsa Elfström som bor utanför Röstånga.
– Jag tycker om alla slags fåglar och fick ett tips om att komma hit, så det är första gången, berättar hon.
Hon jobbar själv på Söderåsens nationalpark och är mycket imponerad av Storkgruppens arbete.
– Det är kul att storkarna är på väg tillbaka. Men det är lite att göra – om storkarna ska ha det bra så måste landskapets anpassas, säger hon.
Åsa Elfström, Sonoma Hansen och deras lejonhundar följde nyfiket händelseförloppet.Bild: Moa Dahlin
Bland publiken fanns också flera av storkprojektets 50 volontärer. Det är de som matar, sköter och ringmärker storkarna.
– Utan volontärerna hade ingenting varit möjligt. Tillsammans så jobbar de lika mycket som två och en halv heltidstjänst, säger Petter Albinson.
Carl Olof Lassen är en av de volontärer som har gått ett steg längre och skaffat ett eget hägn.
– Jag har två ungar på min gård på Österlen som flyger vilken dag som helst. Jag blev intresserad när jag hjälpte till med matningen i Storkprojektet men det är så långt att köra så jag ordnade ett hägn hemma, säger han.
Publiken var trogen trots regn och kyla.Bild: Moa Dahlin
Den förväntansfulla publiken fick strikta order om att vara alldeles tyst när hägnet öppnades så att storkarna inte skulle bli rädda. Efter ungefär en minut tittade den första orangea näbben fram och strax följdes den av fler. Lite darrigt och försiktigt rörde sig storkarna ut på fältet, testade sina vingar och pickade i marken. Sen, som på given signal, lyfte de alla samtidigt och från publiken hördes ett "ooooh".
Nu flyger de skånska storkarna vidare söderut. Vissa stannar i Sydeuropa medan andra tar sig så långt som till Sydafrika. Och om några år kanske några av dem återvänder.
Nu flyger storkarna söderut.Bild: Moa Dahlin
Fakta

Storkprojektet

Det skånska Storkprojektet startades 1989.

Det drivs av Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening och stöttas av en rad kommuner, däribland Lund.

Målet är att återetablera en skånsk storkstam på 100 till 150 par.

Gå till toppen