Kultur

Anna Schulzes dramatiska familjehistoria är djupt berörande

Anna Schulzes bok om sin dramatiska familjehistoria är bitvis spännande som en thriller, skriver Oline Stig.

Anna Schulze debuterade 2006 med novellsamlingen "Brist".Bild: Hans Alm

Anna Schulze

BOKEN. Kidnappningen. Wahlström & Widstrand.

Några år före andra världskrigets utbrott blir Anna Schulzes far kidnappad av sin egen mor. Han är elva år gammal och sätts ensam på ett tåg till moderns vänner i Belgrad. Därefter kajkar mor och son runt mellan hemliga adresser i Europa under tre långa år, på jakt undan Interpol och alla som anser modern vara en olämplig vårdnadshavare.
Många författare bär på en slags urberättelse. Det kan vara en familjehistoria, en hemlighet, en förlust eller en sorg som utgör själva startpunkten för skapandet. Men det är inte alltid så lätt att närma sig den där kärnan. För Anna Schulzes del tog det en novellsamling och tre romaner innan hon kunde ta itu med sin släkthistoria, som, det ska sägas med en gång, är så fylld av dramatik att det är omöjligt att lägga ifrån sig boken när man väl börjat läsa.
Det finns många saker att ta ställning till när man skriver om verkliga händelser i det förflutna, särskilt när det handlar om den egna familjen. Framför allt handlar det om perspektiv, vems historia man väljer att berätta, men också om frågan hur nära man kan komma en objektiv, biografisk sanning. Schulze tycks högst medveten om balansgången i de avsnitt i boken där hon redovisar sin arbetsprocess.
Hon går grundligt tillväga genom att ordna och katalogisera sitt biografiska material. Hon nöjer sig inte med att teckna själva kidnappningen utan börjar ett par generationer tidigare, hos farmoderns tyranniska farfar, en förmögen patriark som håller familjen i skräck med aga och ekonomisk utpressning. Syftet är att förstå hur farmodern, Daisy, kunde utvecklas till den manipulativa och djupt störda kvinna som är oförmögen att se andra människors behov, allra minst sina barns.
”Kidnappningen” är, som sagt, rik på dramatiskt stoff och bitvis spännande som en thriller. Schulze pendlar mellan det sakligt distanserade och en mer gestaltande prosa. Vi får följa Daisy genom den kvalfyllda barndomen och det olyckliga äktenskapet med Harald, ingenjören som startar en torrplåtsfabrik som snart går i konkurs. Daisys osunda förhållande till den dominanta modern Agda är ett annat kapitel – och deras vidlyftiga resor till franska rivieran med barnen varje vinter.
Berättelsen verkar på flera plan. I centrum står den komplicerade och tämligen osympatiska Daisy, men det är också en tidsskildring och en berättelse om en omvänd klassresa, om vad som sker när man plötsligt förlorar sina självklara privilegier. Starkast är avsnittet om själva kidnappningen. Här är Schulzes far, Ragnar, huvudperson och han kommer till tals genom dagböcker och brev. Det är djupt berörande, men också hoppfull läsning, eftersom tiden han tillbringade gömd hos främlingar på Balkan paradoxalt nog var en lycklig tid när han slapp undan föräldrarnas infekterade vårdnadstvist.
Uppnår Schulze sitt syfte att begripa sin farmors handlande? Inte helt. Daisy förblir en gåta också när romanen är slut. Och jag kan inte låta bli att undra om det finns en annan sanning gömd någonstans, en annan version av historien.
Men det gör inte så mycket. Den bestående känslan efter läsningen är ändå en ödmjukhet inför människors livskraft. Vad man kan stå ut med utan att knäckas. Hur man kan överleva trots allt.
Gå till toppen