Kultur

Malin Krutmeijer: Ingen vilopaus i Aron Andersons sommarprat

Föreläsare, äventyrare, idrottsman

Bild: Mattias Ahlm/Sveriges radio
Sällan har jag känt mig så mycket som en svartsynt men ändå nöjeslysten slappis som efter en och en halv timme i Aron Andersons sällskap. Den före detta elitidrottaren, numera äventyraren, kör en jublande ”inspirationsboost” med andningsövningar och allt. Negativa tankar är hjärnspöken som ”står mellan oss och våra mål”. De måste fördrivas med mental träning, något man aldrig bör vila ifrån.
Hjälp kan man förstås få av Aron Anderson. Han är föreläsare och ärligt talat fungerar programmet emellanåt som marknadsföring.
För min del reagerar jag motvalls – ja, han spelar Pharell Williams ”Happy” också – och blir mer intresserad när han är personlig än av övervinnarflosklerna kring hur det var att bestiga Kebnekaise i rullstol och simma 37 kilometer över öppet hav, hur imponerande detta än är.
Som nioåring drabbades han av cancer, och kunde efter en operation inte gå längre. Han beskriver fint hur rullstolen till slut blev en befrielse, för den gick snabbt och gjorde det möjligt att fortsätta idrotta. Han berättar också uppriktigt om en känsla av tomhet, trots stora framgångar.
Genast stakade han ut nya mål – och visst är det en kick att bemästra nya saker, må det vara ett musikstycke, att begripa en teoretisk text eller bestiga ett berg. Men för vissa av oss liknar livet ändå rätt mycket ett improviserat irrande, och det är inte så illa det heller
Läs alla artiklar om: Sommarpratarna 2017
Gå till toppen