Kultur

Tove Janssons prosa – ett försvarstal för det udda i människan

Tove Janssons samlade prosa är ett nära tusen sidor långt försvarstal för att acceptera människor som de är och älska deras goda sidor, skriver Amanda Svensson.

Tove Jansson (1914-2001) i hemmet i Helsingfors 1991.Bild: Dan Hansson/TT

Tove Jansson

BOKEN. Noveller: Lyssnerskan (1971), Dockskåpet och andra berättelser (1978), Brev från Klara och andra berättelser (1990). Romaner: Solstaden (1974), Den ärliga bedragaren (1982), Stenåkern (1984), Rent spel (1989). Modernista

I 30-årsåldern skapade Tove Jansson, då framförallt verksam som illustratör, ett exlibris att sätta i sina böcker. Förutom sitt eget namn satte hon också dit mottot ”Labora et Amare”, en inte helt korrekt latinsk översättning av ”Arbeta och älska”. Hon kom att leva dessa två verb, och i den ordningen, resten av sitt liv.
Att få ihop de två identiteterna – konstnär och älskande människa – var dock inte alltid helt lätt, framförallt inte som det dessutom finns en tredje dimension i varje människoliv som måste skötas: det praktiska. Den som läser Tove Janssons vuxenprosa (nå, den prosa som inte hör hemma i Muminvärlden – några renodlade barnböcker skrev hon ju faktiskt aldrig) slås av två ting när det kommer till skildringarna av kärlek. Det första är Janssons upptagenhet med frihetsbegreppet – att älska får aldrig vara motsatsen till att vara fri. Tvärtom, den enda kärlek som är värd något är den som gör en friare, som tillåter privata sfärer, egna äventyr, och framför allt: arbete. Det andra är hur omtanke ofta skildras som en praktisk handling. Kärlek är, för att tala med den amerikanska feministen bell hooks, vad kärleken gör.
I Tove Janssons prosa finns sällan plats för storslagna kärleksord, men det myllrar av små praktiska kärlekshandlingar – att räkna upp rätt mediciner till sin livskamrat om morgonen, koka te och göra smörgås, leta upp Kodak-film i länder där de bara säljer Agfa eftersom den älskade föredrar den. Att älska är kort sagt att ge, men aldrig att kräva.
Stora delar av Tove Janssons prosa kom till under det senare skedet av hennes liv och karriär. Efter mer än två decennier präglade av Mumintrollen gav hon 1968 ut memoaren ”Bildhuggarens dotter”, som 1971 följdes av novellsamlingen ”Lyssnerskan”. De följande två decennierna gav hon ut fem romaner, däribland den mycket älskade ”Sommarboken”, och ytterligare två novellsamlingar. Samtliga dessa prosaverk, undantaget ”Bildhuggarens dotter” och ”Sommarboken”, har nu samlats i två volymer på Modernista.
Det är en imponerande samling böcker av genomgående hög kvalitet, skrivna med den äldre författarens lugna tro på sin egen röst och förmåga. Här finns en janssonsk ton som är lika svår att precisera som lätt att känna igen. Tove Jansson är den diskreta underdriftens mästare, en lakoniker för vilken inga känslor är för allvarliga för att tas med en nypa salt (eller för all del ett glas madeira). I Tove Janssons värld kan man vara ”bara lite förtvivlad” eller inte ha ”hunnit med” att vara olycklig på länge. Samtidigt är det aldrig fråga om att trivialisera det mänskliga, snarare tvärtom – genom att placera in känslorna där vi oftast har dem, det vill säga mitt i smeten av sysslor och plikter och motstridiga önskningar, visar hon upp hela människolivets komplexa rikedom. Människor är generellt sett inga blyga violer i klorna på sina känslor, utan rediga överlevare som förmår portionera ut sin förtvivlan i lagom stora doser för att också hinna med tvätten.
Många av Janssons noveller, framförallt i den i mitt tycke starkaste samlingen ”Dockskåpet”, målar för all del upp riktigt tragiska människoöden. Som ”blomsterbarnet” Flora Vogelsong som efter ett liv i sus och dus i Amerika återvänder utfattig till Finland, upptäcker att hennes vänner inte längre står ut med henne och istället flyr in i champagnedimman. Eller den medelmåttiga skådespelerskan Maria i ”Huvudrollen”, som på det mest cyniska vis börjar umgås med sin tafatta kusin enbart för att kunna kopiera hennes sätt i sin nästa rollgestaltning. Men dessa noveller, som inte sällan drar lätt åt det surrealistiska i såväl ton som bildspråk, rymmer alltid mer än en dimension – Jansson tycks fysiskt oförmögen att låta en berättelse sluta i ett välavrundat dur- eller mollackord, istället dänger hon abrupt båda händerna på klaviaturen. Livet är inte en väl avvägd novell, och även om man för en stund kan må bra av att låtsas att det är det, gör man bäst i att förr eller senare återupprätta ett hälsosamt kaos.
Bland romanerna tycker jag mest om ”Den ärliga bedragaren” från 1982, ett intrikat psykologiskt porträtt av den unga kvinnan Katri Kling som sätter en ära i att alltid tala sanning men inte har något problem med att lura till sig förmåner från en ensam äldre dam, samt den episodiska ”Rent spel” (1989) som inte kan läsas som något annat än en kärleksfull skildring av Janssons liv med livskamraten Tuulikki Pietilä. Den är kanske det tydligaste exemplet på den relation mellan två älskande människor som Jansson gång på gång målar upp som ett ideal i sina böcker. (Fast än tydligare blir det i novellen ”Ekorren” från samlingen ”Lyssnerskan”, en förstudie till ”Sommarboken”, där en äldre kvinna som lever ensam på en ö plötsligt finner sig dela sitt hem med en ekorre: ”Ekorren fick inte bli ett husdjur, ett ansvar, ett samvete, den måste få vara vild. De skulle leva varsitt liv och bara betrakta varandra, igenkännande, tolerant, respektera varandra och för övrigt fortsätta var med sitt i fullständig frihet och självständighet.”)
I ”Rent spel” lever författaren Mari och grafikern Jonna i varsin lägenhet med ateljé högst upp i ett hyreshus. Mellan deras hem finns en lagom lång vindskorridor. Om dagarna arbetar de var för sig utan att störa den andra med mindre än att man vet att det går för sig, om kvällarna är de tillsammans, såvitt inte Jonna är trilsk. Då går Mari hem till sig. Det vore nämligen ett felslut att tänka sig Janssons ideala samlevnad som friktionsfri eller affektionslös. Jonna och Mari är ofta oense, gnabbas och tjurar, men de ägnar sig aldrig åt den kardinalsynd människor emellan som Tove Jansson skrivit så mycket om, inte minst i Muminböckerna, nämligen att aktivt försöka ge den andre dåligt samvete. Till syvende och sist är varje människa ansvarig för sin egen lycka och kan aldrig kräva den av någon annan. Det gäller i kärleksrelationer, men också i alla andra relationer människor emellan.
Är man intresserad går det att hitta många nycklar till Tove Janssons liv i hennes prosa, och vice versa. Här finns otaliga berättelser om skapande människor och skapandets möda, inte minst skriver hon rappt om vedermödorna med att vara firad barnboksförfattare. Vad ska man skriva i alla dessa brev till läsare och beundrare? Novellen ”Serietecknaren” ger en inblick i de hektiska år då Jansson tecknade Muminserier för Londontidningen Evening News, något som ska ha varit en stressig och ångestfylld upplevelse. Många berättelser beskriver resor till främmande platser, ofta USA, inspirerade av Janssons egna resor tillsammans med Tuulikki Pietilä.
Sist men inte minst är det omöjligt att inte nämna det faktum att Jansson, som vägrade giftermål och barn och som i den senare delen av sitt liv förälskade sig i och levde med kvinnor, med finska mått mätt var en queerpionjär, både i sitt privatliv och i sin konst. Romanerna och novellerna rymmer i princip ingen explicit erotik, kanske för att Finland länge hade hårda censurlagar i relation till homosexuellt innehåll, men en uppsjö av uppenbart icke-heteronormativa par och familjer. I sin sexuella identitet liksom i det sätt på vilket hon önskade leva var Tove Jansson en outsider, vilket rimligen bidrog till hennes ömsinta, lakoniska, ofta på gränsen till nonchalanta inställning till det udda i människan.
Tove Janssons samlade prosa är ett nära tusen sidor långt försvarstal för detta att ta människor som de är, älska deras goda sidor, respektera deras egenheter och se så blitt som möjligt på det mindre smickrande i deras person. Som det heter i novellen ”Emmelina”: ”Hemhjälpen, som fortsatte att komma en gång i veckan, visste berätta att Emmelina sov i matsalen, det allra största rummet med stolarna uppradade utmed väggen och att hon hade en massa glasbollar på skänkhyllan, men är man konstig så är man och det är inte mer med den saken”.
Gå till toppen