Kultur

Hos Lasse Söderberg är drömmen intellektets trogna färdkamrat

Drömmen är intellektets trogna färdkamrat i Lasse Söderbergs dikter, skriver Maria Küchen.

Lasse Söderberg.Bild: Roland Stregfelt

Lasse Söderberg

BOKEN. En svart vind blåser Frågor om historien Edition Tegnér.
I Lasse Söderbergs diktbok från förra året, ”En svart vind blåser”, finns en lika vacker som smärtsam bild av Jakobs stege. Den har ”vuxit fast/med ena änden i människosjälen,/den andra i tomma rymden./Inget kan rubba den”. Stegen har slagit rot, blivit hård som sten men genomskinlig.
Det är en bild för religionernas tomhet och förstelning. I kontrast ställs intellektet. Med hänvisning till Maimonides, som skrev att behovet av förståelse kröner de övriga behoven, tänker Söderbergs diktjag att ”häpnaden är tankens början/och att häpnaden alltid är ung./I dessa stenar: ingen häpnad.”
Det handlar om stenarna som byggde kyrkor, moskéer, synagogor. När dessa byggnader raserats vandrar intellektet ensamt.
Dikterna i ”En svart vind blåser” speglar städer och platser i Mellanöstern och ifrågasätter religiöst förtryck. I Söderbergs nya bok ”Frågor om historien” är scenen Spanien och Latinamerika och förtrycket politiskt. Religionernas och politikens repression överlappar dock förstås varandra. I sviten ”När jag hör om det syriska kriget” reser broderskapet giljotiner ”nedstänkta av Abels blod”. I sviten ”Kritik av hänförelsen (Managua återbesökt)”, utropar en banderoll: ”En röst på presidenten är en röst på Gud”.
Diktjaget konstaterar att hädelse och lögn möts här: ”Mina vänner såg ingen lögn i lögnen/och trodde därför på den./Jag trodde på hädelsen/eller åtminstone: den hädiska tanken”.
De båda böckernas dikter samklingar kort sagt med varandra när de avsöker frihetens villkor och gränser, och våldet som i olika former utövas mot friheten. I dialog med Pablo Neruda och andra poeter och tänkare skriver Söderberg resandets dikt, rörelsens och återkomsternas, men här finns ingen nostalgi.
Det finns ett ”då” som tanken men inte sinnena kommer åt och ett ”nu” där diktjaget närvarar, iakttar, reflekterar, sinnligt känner. Att föras hän är "att fjärma sig/att gå vilse. Verkligheten/är här.” Kritiken av hänförelsen framstår som en kritik även av nostalgin, hänförelsen inför det förflutna.
Söderberg skriver klar och ren dikt, på ytan enkel. Men läs en gång till. Här presenteras inga entydiga svar. Det ensamt vandrande intellektet ifrågasätter sina egna påfund och rannsakar även sig själv. ”Drömmaren är krigets motpol./Drömmaren är pacifist./Naiva slutsatser. Våldsmannen drömmer/om att våldta, mördaren om att mörda.”
Drömmen är, trots allt, intellektets trogna färdkamrat i dessa texter. Städerna som dikten genomsöker är inte bara konstruktioner, sten på sten. De är besjälade. De är varelser. Genom vissa av dem blåser den svarta vinden, krigets vind, och: ”Rädslan, säger min vän Ali al-Shalah,/är slöjan som männen bär”.
Gå till toppen