Kultur

Drabbande seriedebut om Livets ord

Thomas Arnroths seriedebut skildrar hans väg in i Livets ord. Johan Heltne Holmström drabbas av en öm och folkbildande historia.

Thomas Arnroth är journalist och spelrecensent i SVT:s Gomorron Sverige. "Livets ord – mina tio orimliga år som frälst" är Arnroths debut som serietecknare.Bild: Robert Brännström

Thomas Arnroth

BOKEN. Livets ord - mina tio orimliga år som frälst. Del 1: De första åren. Galago.
”Jag var för Ulf Ekman vad Albert Speer var för Hitler”. Så står det på baksidan av Thomas Arnroths självbiografiska serieroman, ett påstående som får en att fundera. Tar man det på allvar, och ser församlingen Livets ord som en kristen totalitär rörelse, så sägs här något som gör boken väldigt intressant. Berättaren har då varit en av förtryckets arkitekter och kan därmed sägas bära ett slags ansvar för förtryckets konsekvenser.
I "Livets ord – mina tio orimliga år som frälst", som är första delen av tre, möter vi Thomas, en diktskrivande, basketspelande och allmänt grubblande 21-åring i 80-talets Norrköping. Han är uppväxt i en tidstypisk arbetarklassfamilj som fått skjuts av rekordår och miljonprogram. Under gymnasiet längtar han efter mening och kärlek, efter att förstå vem han egentligen är. Han testar TM, transcendental meditation, till det då hisnande introduktionspriset av femhundra kronor, påverkas starkt och får känslan att livet är meningslöst, ”eftersom liv och död ändå är två sidor av samma sak, och därmed rent av samma sak”. Gurun Åsa, 25 år, förklarar att han måste åka till Indien. Där, i ett kloster, skulle han kunna leva ut sitt utplånande i fred, något som är omöjligt i det andligt stängda Sverige.
Efter att ha gett upp planerna på Indien gör Thomas lumpen. Bekanta introducerar honom för kristen tro, och särskilt nyfiken blir han på Jesus. Plötsligt, utan att ha bestämt sig för det, ber han sitt livs första bön. I ett badkar i källaren förändras allt på ett kort ögonblick: ”Vet inte hur jag ska beskriva känslan, som en orgasm i skallen kanske. En rent fysisk känsla av att något hände. Det är svårt att förklara bort ens idag. Det var innan Livets ord och Ulf Ekman. Ingen masspsykos. Bara jag, Jesus, badkaret och källaren.”
Tillfälligheter gör att han hamnar på en kristen konferens i Uppsala, i en sporthall full av ungdomar som sjunger och dansar. En ung man i kostym, ”rolig, smart och karismatisk”, leder allt från scenen. Den här mannen är Ulf Ekman, Livets ords kontroversielle ledare.
Ibland avbryter Arnroth serieberättandet med längre avsnitt med enbart text. Jag tycker om de partierna. Tempot i bläddrandet sänks, och den ibland lite flåsiga humorn tonas ner. "Livets ord" blir här en sorts hybrid av stilla memoar och sakligt folkbildande text. Och här finns en ömhet för den sökande 21-åringen och en sorts förståelse för vägen han vandrar.
Den förståelsen är serieromanens främsta styrka. Bokens undertitel – "tio orimliga år som frälst" - är lite missvisande. För vad den här berättelsen faktiskt gör är att visa hur rimligt det kan vara att bli troende, och hur mänskligt det är att känna sig hemma i en fundamentalistisk religiös grupp. Och, undrar jag, vilket annat svenskt samtidsverk har lyckats med det? Berättelsen är mycket mer aktuell och allmängiltig än man först kan tro.
Den första delen avslutas med Thomas första år som kristen. Han skrämmer bort vänner genom att hela tiden prata om Jesus, får sparken som lärarvikarie efter att ha predikat för sina elever och flyttar till sist, efter en tid av tvivel, till Uppsala och Livets ord. Han har nu sammanställt sin första bok, och den ska säljas av församlingen, en sensationell sak för Thomas som vill leva på sitt skrivande. Därmed har han tagit de första stegen mot att bli den där ”Albert Speer”, ung och naiv kanske, men samtidigt någon som handgripligt hjälper till att förverkliga ett totalitärt förtryck. I Thomas fall som spökskrivare åt Ulf Ekman.
Gå till toppen