Kultur

Mästaren över skinn och mässing

Al Foster Quintet; Bugge Wesseltoft

KONSERT · JAZZ. Ystad teater resp. Klosterkyrkan Ystad, 3/8

På hur många konserter är man själaglad över att få lägga 90 procent av sin uppmärksamhet på trumslagaren?
Al Fosters på Ystad jazzfestival på torsdagskvällen var definitivt en av dem.
Mästaren i aktion.Bild: Markus Fägersten
Foster, nästan ständigt smilande bakom sina hängande cymbaler, såg hela tiden till att tjäna låtarna och bandet och höll sig ljusår ifrån allt stjärnglassande. Typiskt nog kom hans första och enda solo först efter en timma.
Den 74-årige mästaren varierade hela tiden spelet på ett maximalt och organiskt sätt, med dynamik och finess; betonade här, lät bli där, spelade ut de olika delarna av trumsetet mot varandra, utnyttjade fullt ut sina klangmöjligheter på alla små skinn- och mässingsställen och spelade genuint melodiskt.
Stundtals drev han på tempot, andra stunder drog han bakåt och skapade ett rytmiskt sug. Men svänget släppte givetvis aldrig taget.
Egentligen kändes det som om Al Foster bara lekte, på det roligaste sätt han vet. Han laborerade förstås över ett helt trumset, men jag skulle lika gärna ha hört honom utföra stordåd med enbart en trumma, en cymbal och en hand.
Va? Resten av bandet? Alldeles utmärkt, faktiskt. Temat, "Tribute to Charlie Parker", märkte man inte av (få nummer hade någon starkare Parkerkoppling), men kvintetten levererade en varm och engagerade konsert.
Störst musikaliskt register hade pianisten Adam Birnbaum, mest applåder fick välförtjänt altsaxofonisten Mike DiRubbo för sitt långa, rika solo i "Lover Man". Trumpetaren Freddie Hendrix följde upp med ett vackert och kraftfullt flygelhornsolo.
Hela goa glada gänget, med bossen skymd bakom sina cymbaler. Basisten Doug Weiss gömmer sig också.Bild: Markus Fägersten
Om den norske pianisten Bugge Wesseltoft svängde det däremot inte farligt alls tidigare på kvällen.
Denna internationella stjärna och kameleont har genom åren rört sig i och kring jazz, rock och klubbmusik och växlat mellan flygeln och elektroniska verktyg. Men han har också spelat (standard)låtar ensam, bland annat på albumet "Songs", och i Klosterkyrkan gav han sig helt in i den världen.
Vi fick "Darn that dream" och "My foolish heart", nyskrivna egna saker och Bugges bud på "Bridge over troubled water" och "Blowin' in the wind". Ekon från Keith Jarrett smög sig in här och där.
Ensam och lyrisk: Bugge Wesseltoft.Bild: Harri Paavolainen
Ett Wesseltoftsignum har varit ett slags minimalism och han överarbetade verkligen inte nu heller. Musiken hölls lyrisk och mild och tonspråket gick mycket i dur och moll, vilket inte hindrade pianisten från att mitt i alltihop frilansa i helt andra tonarter. Mer sånt skulle ha friskat upp konserten på allvar.
Nu blev det mest just mjukt, snällt och vackert och rätt enahanda. Släpp gärna fram Mr Hyde också nästa gång.
Läs alla artiklar om: Ystad jazzfestival 2017
Gå till toppen