Science fiction förknippas idag mest med actionrymdsåpor övergödda på visuella effekter och klichéer men svältfödda på en originell berättelse. Inte minst därför är Ben Wheatleys ("Sightseers”) filmatisering av författaren J G Ballards avgrundssvarta satir över det brittiska klassamhället i ”High-rise” välkommen. Det trots att förväntningarna inte riktigt infrias.

Tiden är 1975, gränslandet mellan efterkrigstidens välfärdssamhälle och den nyliberala backlash som sedan följde. Platsen är ett brutalistiskt höghus i Londons Docklands. Läkaren Robert Laing (Tom Hiddleston) flyttar in på höghusets mellanplan 20 i hopp om en anonym medelklasstillvaro på tryggt avstånd från oroande samhällskonflikter.

Illusionen får ett snabbt slut efter att ett flertal elavbrott trappar upp tidigare skärmytslingar till fullskaligt krig mellan arbetarklassen på bottenvåningarna och lyxlirarna i husets topp. Sociala konventioner rämnar. Folk slutar gå till jobbet för att på heltid kunna hänge sig åt en livsstil av ohämmat våld och sex. I slutbilderna ser vi hur man bygger nya, identiska höghus samtidigt som vi hör Margaret Thatchers hyllningstal till den oreglerade kapitalismen från 1976. Ett förebud om den ekonomiska, sociala och moraliska samhällsförstörelse som inleddes på 1980-talet.

”High-rise” är en påkostad och till det yttre genomtänkt sjuttiotalsgestaltning, alltifrån den djärva höghusarkitekturen till den tidstypiska heminredningen. Från den tiden kommer också den sociala experimenttanken om ett gemensamt boende för alla, fattiglapp som rik knös. Givetvis havererar projektet eftersom ingenting av orättvisorna förändrats, bara förpackningen. Höghuset blir en skrattspegel av socialliberalismens barbariska klassamhälle med mänskligt ansikte.

Filmen är som gjord för Stanley Kubrick eller David Cronenberg, båda med apokalyptiska sjuttiotalsskildringar i ”A Clockwork orange” respektive ”Shivers”. Cronenberg har dessutom filmatiserat den första romanen, ”Crash”, i Ballards ”urban disaster trilogy”, som avslutas med ”Concrete island” och ”High-rise”. Men Wheatleys ”High-rise” förmår inte matcha sina regikollegors eller Ballards djärva experimentlusta.

Filmen är helt enkelt för konventionellt berättad för att göra rättvisa åt romanförlagans febriga undergångsvision. Och det är synd med tanke på att samtliga skådespelare är perfekt rollbesatta, från Tom Hiddleston som en slätstruken man på jakt efter den fullkomliga gråhetens nirvana till Jeremy Irons som husets gudalike arkitekt högst uppe på våning 40. Filmens kvinnoroller är dessvärre hårt beskurna av romanens låsning vid männen som protagonister, men de får i alla fall en viss kompensation av att stå så gott som ensamma kvar på täppan i slutbilderna.

Likt många andra sjuttiotalsskildringar från ett nutidsperspektiv – ”American hustle” till exempel – fastnar också ”High-rise” titt som tätt i ett kitschperspektiv på decenniet som en röka-kröka-göka-orgie i skrevkorta kjolar och generöst uppknäppta skjortor över lönnfeta gubbmagar. Det skymmer Ballards långt mer bitande samtidssatir med politisk undertext och säger långt mer om 2010-talets än 1970-talets intellektuella klimat.