Kultur

Karibisk gotik med blodiga sagoinslag

Karibisk gotik med blodiga sagoinslag. "Célanire" hade kunnat bli en otroligt bra roman om det inte gått snett i intrigbygget, skriver Gabriella Håkansson.

Maryse Condé föddes 1937 i Pointe-à-Pitre, Guadeloupe.Bild: LEIF R JANSSON / TT

Maryse Condé

BOKEN. Célanire. Övers Kristina Ekelund. Leopard Förlag
Det är år 1880 på den franskkoloniserade ögruppen Guadeloupe i Karibien. Ett svart spädbarn har offrats för att blidka de kreolska voodoodemonerna och lämnats att dö med halsen avskuren vid en vägkorsning. Av en slump räddas flickan av en godhjärtad läkare som syr ihop strupen och adopterar henne.
Det skulle han inte ha gjort.
Demoner gillar inteatt bli bestulna på själar och den lilla flickan växer upp med mörka drivkrafter inom sig. Som vuxen kommer Célanire Pinceau att inkarnera både ondska och civilisation, framsteg och undergång, på ett motsägelsefullt sätt. I tonåren ser hon till att få sin adoptivpappa dömd för incest så att hon får åka till Paris och bo hos katolska nunnor, och efter skolgången beger hon sig som novis till en missionsstation på Elfenbenskusten för att låta guds ljus bryta fram över landet samt bygga upp ett samhälle åt den svarta befolkningen. Och det är här – med en storslagen landstigning bland mangrove och kolonialt förtyck, som Guadeloupes författardrottning Maryse Condé inleder sin märkliga bok ”Célanire”.
Romanen med sina blodiga sagoinslag och mörka erotiska bilder har kallats för karibisk gotik och kom i original år 2000. Den väckte redan då viss tvekan hos läsarna. Vem är egentligen huvudpersonen, och hur ska man tolka hennes handlingar? Idag läser man den ofta som ett exempel på feministiskt, postkolonialt författande och diskuterar engagerat dess för- och nackdelar. Somliga menar att det här är en av Condés stora romaner just för att den är kreol, alltså en mix av europeiskt, afrikanskt och karibiskt berättande och på ett nyskapande sätt blandar oral tradition med dokumentär framställning, fiktion och myt, medan andra säger att den är ett fragmentiserat mischmasch som visserligen kan ge en fördjupad förståelse för kolonialismen, men inte är så lyckad som roman. Jag förstår båda hållningarna, men lutar mer åt den senare.
Inledningen är makalöst pampig och målar subtilt upp en rad konfliktytor mellan de mulatta kolonialherrarna och den svarta befolkningen, mellan den franska, afrikanska och karibiska kulturen. Mitt i allt står den artonåriga Célanire som har förvandlats till en demonisk övermänniska med extrem erotisk lyskraft. Hon gifter sig med guvernören och gör om stadens internat till flickskola som också fungerar som skydd åt misshandlade fruar. Hon driver kampanj mot kvinnlig omskärelse och överskrider alla erotiska tabun genom att ligga med både kvinnor och män, och så småningom återvänder hon till Guadeloupe för att hämnas sin baneman och skapa ett sapfiskt paradis för öns kvinnor. Men varje nytt framsteg hon gör tycks skörda offer i form av döda människor, och jag tänker att det här hade kunnat bli en så otroligt bra roman om det inte gått snett i intrigbygget.
Condé gör lite som Salman Rushdie i den stilbildande ”Midnattsbarnen” och låter Célanire skildras genom en rad skilda perspektiv, men istället för att varje enskild historia blir en bit i det stora pusslet så blir romanen bara konstigare och mer obegriplig ju längre bort från ursprungsberättelsen vi rör oss.
Framförallt begriper jag mig inte på Célanire. Många har tolkat hennes ambivalenta persona som en gestaltning av kolonialismen, som ju både bringade civilisation till fattiga nationer samtidigt som den förstörde dem i grunden. Intellektuellt kan en sådan förklaring fungera och jag förstår att boken kan diskuteras långt in på nätterna i studentkorridorerna, men som berättelse håller den ändå inte måttet. En roman vars huvudperson inte förmår engagera är helt enkelt inte någon bra roman.
Gå till toppen