Kultur

Musiken flög på vingar av scat och blues

KONSERT · JAZZ. Al Di Meola, Deborah Brown, Ystad teater, 3/8 resp 4/8. Karolina Almgren Projekt, Hos Morten Café, Ystad, 4/8.

Al Di Meola.Bild: Markus Fägersten
Författarinnan Erica Jong var rädd att flyga. Motsatsen är artister som inte riktigt verkar våga landa.
Al Di Meola har mejslat fram en tydligt personlig stil och är en erkänt skicklig musiker. Jag önskar bara att han inte behövde visa det sistnämnda så flitigt. Och att musiken kunde få vila i sig själv ibland.
Fusionshjälten Di Meola fokuserar sedan länge på akustisk, gitarrdriven musik rotad i Latinamerika och Spanien. Stämningar och rytmer från tango och framför allt flamenco sätter tonen i hans kompositioner och samspelet med kollegan Peo Alfonsi från Sardinien.
Sent i torsdags släppte huvudpersonen direkt loss en perkussiv, strängdämpad löpning, hans signatur sedan "Mediterranean sundance" 1977. Och sedan slappnade intensiteten aldrig.
Gitarristerna samspelade skickligt i den ambitiöst genomarbetade och arrangerade musiken. Rollerna — improvisation, stämspel och "komp" — växlade oavbrutet mellan de båda. Men hela tiden låg minst en av dem på med laddat, tonspäckat spel och det var som om det krävdes något nytt var femtonde sekund: nytt tema, ny rytm, ny tonart. Även i balladerna. Modellen blev tjatig och lyssnandet i längden trögt.
Karolina Almgren.Bild: Markus Fägersten
Göteborgssaxofonisten Karolina Almgren är ett av de finaste jazztillskotten under senare år. På fredagseftermiddagen utomhusspelade hon med syster Malin och mor Martina, bägge trumslagare, cellisten Anni Elif Egecioglu och kontrabasisten Isa Savbrant. Och hon gjorde bara ett dåligt val, klassikern "Here's that rainy day". Gissa vad som hände mitt i den.
Vi fick en fin, pulserande kombination av egna kompositioner, svenska folklåtar som jazz, Wayne Shorters "Mahjong" och en skir "In a sentimental mood". Kvintetten var verkligt uppfinningsrik när det gällde att kombinera olika klanger och bandledarens sopransax sjöng med full och varm ton, lyrisk och eldfängd.
Deborah BrownBild: Harri Paavolainen
De utannonserade festivalhyllningar till Charlie Parker (av Al Foster) och Beatles (av Al Di Meola) var på sin höjd kvartshjärtade. Deborah Brown tog igen det råge när det blev dags att hylla "hundraåringen" Ella Fitzgerald på fredagskvällen.
Brown har allt som krävs i den anställningsansökan: väldigt röstomfång, välputsade scatsångstämband, lätthet och elegans i framförandet, djup musikalitet och känsla för blues och gospel och så positiv energi i lastpallsdoser. Med kompkvartett och den polska stråkorkestern NFM Leopoldinum serverade Deborah Brown Ella-örhängen som "Lullaby of Birdland", "Summertime" och "Cry me a river" och byggde ut med ett par Monk-nummer.
Musiken både flög graciöst och landade väl. Höjdpunkten var en vacker, nedtonad och känslovibrerande "How deep is the ocean" till bara stråkar. I "Kansas City, here I come" etablerade Brown ett fräckt växelsångssamarbete med den scat-skickliga publiken. Och en generös stjärna med total publikkontakt hade gjort succé.
Läs alla artiklar om: Ystad jazzfestival 2017
Gå till toppen