Kultur

Antonio Tabucchis roman i gåtans gränsland

Antonio Tabucchis postumt utgivna roman "Till Isabel" blir alltmer motsägelsefull och glidande, skriver Niklas Qvarnström.

Antonio Tabucchi (1943-2012) gav ut ett 30-tal böcker och var en av Italiens mest uppmärksammade författare.Bild: ANDERS WIKLUND / TT

Antonio Tabucchi

BOKEN. Till Isabel – en mandala. Övers Viveca Melander. Nilsson Förlag.

En av de mest utpräglat portugisiska författare jag läst var italienare. Antonio Tabucchi föddes i Pisa 1943 och var knuten till universitetet i Siena. Men han dog i Lissabon 2012, staden som blev ett litterärt nav i de flesta av hans romaner. Han skrev visserligen på italienska, med undantag för romanen ”Rekviem” från 1991 som kommer på svenska i höst, till äventyrs skriven på portugisiska.
Språket lärde han sig i unga år för att kunna översätta Fernando Pessoa. Den portugisiske diktarikonen skulle snart bli en guide för honom. Inte bara till landet han sedermera skulle komma att förälska sig i, utan till litteraturen i stort. Till idén att varje människa är en mångfald. Hos Pessoa tog den sig uttryck i de olika diktarpersonligheter i vars namn han skrev, hans så kallade ”heteronymer”; hos Tabucchi i de transformationer personer ofta genomgår i sökandet efter svaret på en fråga som många gånger visar sig felställd.
I ”Indisk nocturne” från 1984 får berättarjaget reda på mer om sig själv än om den försvunne vän han letar efter i Indien. I den postumt utgivna ”Till Isabel”, som författaren arbetade på i omgångar sedan nittiotalet och som Nilsson Förlag nu ger ut i säker översättning av Viveca Melander, är premisserna likartade. Och precis som i genombrottsromanen ”Påstår Pereira” från 1994 och ”Damasceno Monteiros förlorade huvud” från 1997 är det Salazars spöke från fascistregimens år som går igen.
Sökaren den här gången är den polskfödde poeten Tadeus, som försöker bringa klarhet i vad som egentligen hände med hans ungdomskärlek Isabel. Båda känns igen från ”Rekviem”. Isabel var politisk aktivist när hon mystiskt försvann i slutet av sextiotalet och senare dödförklarades. Det hölls till och med en begravning för henne, men kroppen återfanns aldrig och Tadeus anar mer än en uggla i mossen. Han söker upp personer i olika delar av världen som kommit i kontakt med henne genom åren, och bilden som tecknas blir alltmer motsägelsefull och glidande.
Så även romanen. Den börjar som en realistisk mysterieberättelse med politiska undertoner. Tabucchis vänstersympatier är tydliga i hela hans verk. Berättaren drar, med sina egna ord, koncentriska cirklar för att ringa in de olika aspekterna av Isabel, och läsaren inser efterhand varför romanen fått undertiteln ”en mandala”: själva försöken att inringa hennes undflyende väsen och historia bildar den mystiska figur berättaren slutligen sitter i schweiziska alperna och kontemplerar över – tillsammans med Xavier från ”Indisk nocturne”, som blivit en sorts guru och lämnat den materiella världen bakom sig.
Vid det laget verkar även Tadeus ha transcenderat och pratar om sig själv som en ”pulsar” med utomjordisk hemvist. Kanske är han död. Kanske är det därför återseendet med Isabel på en badort på Rivieran är möjligt.
Jag skulle tro att Tabucchi hade för avsikt att låta romanen utspela sig i ett gränsland mellan dröm och verklighet, men att han inte riktigt hann få kläm på hur övergångarna skulle se ut. Så sett är den oavslutad, och läses mest rättvist för vad den kunde ha blivit.
Gå till toppen