Kultur

Viktor Bankes debutbok är en angelägen analys av asylpolitiken

Viktor Bankes skildring av flyktingkrisen är ett angeläget tidsdokument. Men efter ett långt brandtal släcker han sin egen eld, skriver Rakel Chukri.

Flyktingar utanför Libyens kust, 23 februari 2016.Bild: Santi Palacios

Viktor Banke

BOKEN. Andrum – om stölden av en flyktingkris och om de bestulna. Norstedts.

I september 2015 åkte Viktor Banke till gränsen mellan Ungern och Kroatien för att skriva om flyktingsituationen som skakade världen. Vid ett tillfälle, när en stor grupp flyktingar anlände, stod Banke bland ungerska poliser med munskydd och fotografer. Han ställde sig längst fram och log som ”en idiot” mot de trötta människorna. Han ville att ”Europa skulle möta dem med något mänskligt”.
Det är talande att just den historien återberättas i advokaten och debattören Viktor Bankes debutbok ”Andrum”. Som advokat med erfarenhet av hundratalet asylfall har Banke haft en framträdande roll i migrationsdebatten. I artiklar och sociala medier har han konsekvent kämpat för att flyktingar inte ska reduceras till en svart, skrämmande massa.
Läsarna får följa den dramatiska asylprocessen genom några av hans klienter – bland annat familjen Karimi från Afghanistan, Samuel från Etiopien och åttaårige Jalal från Irak. Viktor Banke skildrar oron och rädslan som följer på den byråkratiska processen. Jakten på dokument som bevisar förföljelsen i hemlandet, jäktade handläggare på Migrationsverket, föräldrar som spelar modiga inför sina barn. Banke avslöjar sina egna våndor men sätter alltid klienternas känslor i första rummet.
Parallellt löper den andra historien: hur Sverige på några få månader gick från att vara en humanitär hjälte till att klubba igenom några av EU:s striktaste asylregler.
I början av september 2015 publicerades fotografierna på Alan Kurdi, den döda treåringen från Syrien som spolades i land i Turkiet. Reaktionerna är redan inskrivna i historieböckerna. Katastrofen fick ett ansikte och runt om i Europa mobiliserades civilsamhället snabbt. Viktor Banke återger Stefan Löfvens stora ord: att inga murar skulle resas i hans Europa.
Två månader senare kom vändningen. Löfven förklarade att Sverige behövde ett ”andrum”, att andra EU-länder måste göra mer. Bredvid stod miljöpartiets Åsa Romson och grät. Men nya lagar stoppas inte med tårar.
Asylreglerna förändrades rekordsnabbt. Id-kontroller uppfördes på Kastrup, permanenta uppehållstillstånd blev tillfälliga och reglerna för anhöriginvandring blev stenhårda. När Viktor Banke beskriver hur allt detta föregicks av ett skamligt kort remissförfarande, är det tydligt att han måste kontrollera sitt raseri. Med tre ord fångar han det nya asylsystemet: ”Inhumant, kostsamt, onödigt.”
Skärpningarna försvårar radikalt möjligheten till integration, eliminerar flyktingars andrum och lägger dessutom en stor börda på Migrationsverket som ska ompröva alla tillfälliga uppehållstillstånd.
Det enda syftet är att färre människor ska fly till Sverige. Men som Viktor Banke upprepar gång på gång så orsakades inte 2015 års flyktingkris av Sveriges asylpolitik utan av kriget i Syrien, diktaturen i Eritrea, afghaners försämrade situation i Iran och IS framfart i Mellanöstern. Bankes dom är rättmätigt hård. Varför skrev inte journalisterna mer? Varför blev det ingen större debatt?
Viktor Banke levererar en engagerad, kunnig analys av de senaste två årens turbulens och han varvar juristens sterila prosa med personliga känsloutfall. Hans kritiker kommer att hugga på det sista och säga att flyktingdiskussionen behöver mer fakta och inte fler känslor. Men i den svenska debatten – där humanismen allt oftare bespottas – behövs ett starkt försvar för asylrätten. Demokratiska länder har förbundit sig att hjälpa människor på flykt, det är inget de kan välja bort för att krisen dyker upp i fel läge.
Som tidsdokument är Viktor Bankes bok oerhört angelägen. Som debattbok fäller han dock sig själv på mållinjen. Banke uppger helt sonika att han saknar egna svar på hur regeringen borde ha agerat i november 2015. ”Frågan har för många dimensioner, saken kan ses ur så många olika perspektiv”, skriver han.
Efter ett långt brandtal lyckas han släcka sin egen eld. Trots att han har konstaterat att EU:s cyniska asylpolitik behöver reformeras – ingen vill följa Dublinförordningen, länder som Ungern utnyttjar flyktingar i sitt rasistiska civilisationskrig, Medelhavets massgrav fortsätter att fyllas på och Bryssel förlitar sig på att flyktingar ska fastna i undermåliga läger i bland annat Turkiet.
Banke diskuterar för- och nackdelar med att flyktingar i stället ska söka asyl från hemländerna, men landar inte i någon klar slutsats. Han skriver att det varken är hållbart eller ”förenligt med den svenska samhällsmodellen” om det kommer 10 000 asylsökande i veckan men slår samtidigt fast att det är bättre med ”ett lite sämre skydd i Sverige, än inget skydd alls”.
Viktor Bankes politiska uppgivenhet och brist på förslag överensstämmer med det låsta läget i politiken. Kanske kan ”Andrum” ändå inspirera till en större diskussion. För i boken finns en brinnande fråga som få vågar diskutera: ”vad är vi beredda att uppoffra för att ge skydd till människor i nöd?”
Gå till toppen