Kultur

Leif Holmstrands krängande labyrint

Sjukdomen får ett eget liv i Leif Holmstrands nya roman. Anna Lundvik gläds åt att få gå vilse i en krängande labyrint.

Leif Holmstrand, som också är verksam som konstnär, debuterade 2002 med diktsamlingen "Stekelgång".Bild: Emma Larsson

Leif Holmstrand

BOKEN. Förkylningen. Pequod press.
Det är ett svällande virrvarr. Tid och karaktärer är uppluckrade, traditionell dramaturgi är inte att tala om. I Leif Holmstrands senaste roman ”Förkylningen” utmanas vår inneboende drift att ordna och kategorisera, och jag sveps med i en livfull flod av associationer.
Holmstrand förklarade i en intervju 2016 att ”den realistiska återgivningen är den största fiktionen av alla, eftersom det handlar om att projicera, fylla ut luckor och skapa koherens där det inte finns någon.” Hans egna böcker kan ses som en motreaktion mot ett svalt, stramt och återhållsamt ideal och behandlar ofta queera eller ambivalenta könsidentiteter.
I ”Förkylningen” heter det: ”Texter i konstant upplösning interfolieras med varandras akuta realiteter, referenser, trådigheter”. Följaktligen är romanen inte helt lätt att läsa. Det börjar med att Leon, lärare i en tämligen grå, mellanstor svensk stad, får ”en förkylning”. Ingen vanlig snuva – snarare är åkomman en benämning på det som anses sjukligt, osunt eller icke-normativt. Parodiskt speglar Holmstrand en närmast institutionaliserad besatthet av det likformigt hälsosamma och fokuserar inte minst på paroller och nötta fraser: ”Är det inte bättre att välja glädjen, åtminstone någon gång ibland? Och inte sprida vantrivsel. Det är viktigt att visa tacksamhet över hur lyckligt lottad man är, i både ord och i handling.”
Alltmer tar sjukdomen över och Leons forna jag trängs undan. Ja, nog är det egentligen sjukdomen som är denna prosapoesiboks huvudperson. När Leon blir påkörd spottar han hämndlystet chauffören i ansiktet och sprider sin smitta. Loskan träffar Lena, vilket så småningom leder till en könskorrigering där hon tvingas ”släppa taget om sina reproduktiva organ”. Förunderligt nog växer istället hennes tvillingsyster i en cysta i Leons hals.
Så halvvägs in i boken öppnas ett fönster och ut kliver efter verklig förlaga den surrealistiska poeten och författaren Unica Zürn. Men det är inte, som i verkligheten, döden som tar emot, utan istället väntar hennes man, konstnären och fotografen Hans Bellmer, avvaktande nedanför. Han är rädd att hon ”mer och mer sammansmälter med denna sjukdom” – alltså schizofreni. Visst är det samma epidemi som drabbat Zürn.
Bellmers och Zürns mytomspunna samliv, och Zürns produktiva besatthet av poeten Henri Michaux, blir ett ledmotiv i ”Förkylningen”. Verket kan läsas som en psykotisk, kärleksfull hyllning till den tyska författaren.
Under merparten av romanens 226 sidor är jag vilse i en krängande labyrint. Ändå väcks en ömhet och fascination för det som ryms i Holmstrands ord, för hur han utvidgar verkligheten. Humor och pessimistisk ironi kullkastar trånga sociala konstruktioner och litterära konventioner. De uppfinningsrika ordsammansättningarna glöder och rytmen, den är så fantastisk att jag klappar takten.
Leif Holmstrands lekfulla språk blir en trygghet i ett universum där allting annat osäkrats.
Gå till toppen