Kultur

Petter Larsson: Volvovillavovve-livet kan motverka extremisternas rekrytering

Bild: Emil Langvad
”Vi har en konformistisk människosyn, där vi inte förstår idealism och rättfärdighetstörst. Men livet är större än utbildning, jobb och flickvän. Det går att dra paralleller mellan de unga vänstermänniskor som reste för att kämpa i Spanska inbördeskriget, och de som nu reser till Syrien.”
Jag fastnar för de där orden av den danske författaren Carsten Jensen, som tillsammans med den norska journalisten Åsne Seierstad intervjuades på Malmö sommarscen i Pildammsparken i tisdags. Båda har på senare år ägnat sig åt våra dagars krig, terrorism och terrorister. Jensen kommer nu med en roman om danska soldater i Afghanistan – äventyrslystna ”backpackers med maskingevär”, säger han med fin känsla för oneliners. Seierstad utkom förra året med en skildring av två norska systrar som anslutit sig till Islamiska staten.
Pratet om IS-sympatisörerna – en del av dem – som idealister är en invändning mot samtalsledaren Peter Fröberg Idlings bild av IS som ett slags dödskult, som bara vill ödelägga, aldrig bygga nytt. I sak har han ju rätt: ett blodigare mördarband får man leta efter. Men det är ju inte därför de kan rekrytera. Carsten Jensen fortsätter: Vi har förträngt vår egen historia. Europa har ju producerat miljoner fanatiker.
Men kanske är det därför vi nu har svårt att begripa oss på den väpnade idealismen? Vi begravde den. Det var ju just i skuggan av 1900-talets masslakt som den välfärdskapitalism restes, som skulle kväva upprorsglöden. Och kanske är det nu växande avståndet till 30-talet, som gör att vi på hemmaplan inte känner igen fascismen som fascism när den lagt ner vapnen?
Här finns en paradox. Om drömmen om kalifatet är en väg bort från en framtid med volvovillavovve, så finns omvänt mycket som tyder på att det konventionella livet kan fungera som motgift.
I en utmärkt forskningsöversikt konstaterar kriminologen Christoffer Carlsson (Institutet för framtidsstudier, 2016) att forskarna gått bet på att identifiera en speciell typ av personer som blir extremister. Många andra i en liknande social situation som de systrar Seierstad skildrat utsattes ju för samma propaganda, men utan att ta till vapen. Vi vet inte heller vilka motmetoder som fungerar, eftersom de sällan utvärderats vetenskapligt.
Christoffer Carlsson menar ändå att det precis som för vanliga kriminella verkar vara när extremisterna får en partner (utanför den egna politiska gemenskapen), ett jobb, vänner och arbetskamrater, som de kan vara redo att lämna rörelsen. De är inte längre ”biografiskt tillgängliga” för kampen, har inte tid och ork, utan mals ner av 40-timmarsvecka och familjeliv.
Att försöka omvända dem ideologiskt är däremot ofta lönlöst. Den bekväma konsumtionsdemokratin har svårt att trumfa drömmen om att skriva världshistoria.
Tanken går till en dikt av Vladimir Majakovskij från 1929 som heter Sovjetpasset. Den handlar om en passkontroll någonstans i Europa. Efter att polisen har tittat på danska, svenska, brittiska och amerikanska pass kommer turen till poeten, som stolt hivar fram sitt knallröda ”sovjetiska pass med bild på hammaren och skäran”.
”Läs! Avundas! Jag är Medborgare i Sovjetunionen!”, avslutar han.
Kan vi förstå den känslan? Arbetarstaten som lovade rättfärdighet och jämlikhet. Och som hade kanoner nog att försvara sig.
Är den dikten begriplig idag? Jag vill gärna tro det. För annars kan vi nog heller inte förstå vad som lockar unga människor till en mördarsekt i Syrien.
Gå till toppen