Kultur

"Barnmorskan": Magnifik Deneuve i ojämn film

Catherine Deneuve och Catherine Frot.

Barnmorskan

BIO. DRAMA. Frankrike/Belgien (Sage femme), 2017. Regi: Martin Provost. Med: Catherine Frot, Catherine Deneuve, Olivier Gourmet, Quentin Delmaire. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.57.

Inte oväntat är Catherine Deneuve magnifik i rollen som den lätt åldrade Béatrice, en levnadsglad njutningsmänniska som inte vill avstå från den goda maten, drycken eller de tjusiga kläderna. Även då kassan är tom.
En dag överraskar hon den kunniga, omtyckta och plikttrogna barnmorskan Claire (Catherine Frot) med ett telefonsamtal och insisterar på att de ska ses. Béatrice var under ett antal år älskarinna till Claires far och hon försvann ur hans liv utan ett ord till förklaring. Nu är hon ensam och allvarligt sjuk.
Filmens drivande konflikt ligger i de två kvinnornas olikheter. Béatrices extravaganta utsvävande tillvaro ställs mot Catherines sparsamhet och försiktighet på alla plan. Hon lever ensam, spartanskt, i en sliten parisisk förort, och har en vuxen son som läser medicin.
Problemet med den i långa stunder underhållande filmen utgörs av dess förutsägbarhet. Redan då Béatrice och Claire möts första gången efter att inte ha sett många är det lätt att inse vad som kommer att ske, det vill säga Claire förändras under den äldre kvinnans inflytande. Hon släpper ned det stramt uppsatta håret, inleder ett förhållande med mannen som sköter grannens koloni och hon säger slutligen ja till ett nytt barnmorskejobb på en betydligt modernare klinik, trots att hon där inte får fortsätta jobba på sitt invanda sätt. Filmen innehåller flera bra förlossningsscener som ger en autentisk prägel.
För några år sedan gjorde Martin Provost ”Violette”, ett bitvis melodramatiskt drama om författaren Violette Leduc och inte minst hennes komplicerade relation till den betydligt mer erkända författaren Simone de Beauvoir. Den historien lyckades Provost hålla samman betydligt bättre än den i ”Barnmorskan”. Här finns några märkliga luckor i berättandet. Hux flux är exempelvis Claire tillsammans med lastbilschauffören Paul, spelad med humor och värme av Dardenne-veteranen Olivier Gourmet, utan någon vidare förklaring.
Här finns några skarpa, berörande avsnitt, bland annat då de båda kvinnorna tittar på gamla diabilder från faderns framgångsrika simmarkarriär och Claires son dyker upp, förvillande lik sin morfar. Bildspråkets poetiska skimmer i den rutinerade Yves Capes foto bidrar till att filmen ändå hela tiden är njutbart att se.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 11 augusti
Gå till toppen