Kultur

Iggy är undantaget som gör festivalen

Skinn, ben och en egen sorts värdighet.Bild: Hugo Marie

Iggy Pop

KONSERT · ROCK. Refshaleøen, Köpenhamn 11/8.

Iggy Pop är det stora undantaget på hipsterfestivalen Haven, men sådan har han väl egentligen alltid varit: satt på undantag. Oftast i egen kraft.
Hans mer universellt hyllade kollegor, kompisar och välgörare David Bowie och Lou Reed är inte längre bland oss. Att Iggy alltjämt är kvar – han fyllde 70 i april, men bor i en kropp som såg ut att fylla 70 allra senast 1994 – är häpnadsväckande.
Och häpnad är just vad man ser i ögonen och mungiporna hos stora delar av Havenpubliken när Iggy struttar fram på scen, avklädd ner till en decimeter under naveln, och går igång med en kvartett sanna klassiker: ”I wanna be your dog”, ”Gimme danger”, ”The passenger”, ”Lust for life”. Han ser ut som en kvarleva från en annan tid eller åtminstone en annan festival, kanske den i Roskilde.
Just ”Gimme danger” har särskild pregnans denna kväll, då han framför den likt en halvt dresserad apa inför en osedvanligt väluppfostrad festivalpublik. Titeln skulle kunna vara ett stridsrop, en appell eller åtminstone en vädjan. Men äsch, mer än något annat är det nog en rutin.
Patetiskt? Nej, det är väl ändå att ta i. Iggy har en egen sorts värdighet. Men det är avgjort udda, och det dröjer innan jag - som sett honom live fem-sex gånger förut – vänjer mig vid Iggys framtoning, Iggys attityd, Iggys regler.
Det är ett bra Iggy-gig. Bandet lirar den primitiva rocken med ohyggligt driv och en känsla av att varje markering kan göra skillnad. Iggy är energisk, men spelar egentligen aldrig över. Han tar hand om sina låtar, får fram det bästa ur dem.
Hans karriär har gått i stå ett par-tre gånger om, varför det var både överraskande och roligt med förra årets album ”Post pop depression” som att döma av en rad uttalanden är tänkt som hans sista. Albumet var ett nära samarbete med Josh Homme från Queens of the Stone Age, ett av många fans. Homme lyckades kicka igång veteranen inom de territorier där han visat sig bäst.
Därför är det överraskande, och lite snöpligt, att större delen av konserten bestod av Iggys greatest hits. En enda låt blev det från nya albumet, ”Gardenia”. Det lät bra, men visst - tempot drogs ner en smula. Det kanske inte var önskvärt?
Bästa numret denna kväll var nog ändå ”Mass production”, en kantig låt från en av de båda plattor Iggy spelade in med David Bowie 1977. I låtar som dessa visar Iggy Pop att han är mer än bara en krutfarfar från en epok som gör sig bra på tv. Här är han fortfarande utmanande på riktigt.
Gå till toppen