Kultur

Musiken får blomma ut på Haven

Conor Oberst, tidigare mest känd under sitt alias Bright Eyes, var först ut på Havenfestivalens största scen.

Lisa Hannigan, Rex Orange County, Conor Oberst

KONSERT · ROCK/R&B. Refshaleøen, Köpenhamn 11/8.
Haven är den nya generationens musikfestival, ett slags Way Out West utan ängslighet och flytväst. Sådant kan antagligen bara genomföras i en riktig storstad. Bakom satsningen står tre vitt skilda fast ändå samstämda arrangörer: Aaron Dessner från The National, ett av de mer musikantmässiga bland dagens indieband; fantombryggaren Mikkeller och stjärnkocken Claus Meyer.
Mest märker man av Aaron Dessner: hans anda och hans fysiska person. På väg mellan de tre kartlagda scenerna passerar man en liten pop up-scen där jag närmast ramlade på Dessner som gästspelade hos This Is the Kit, ett band som är schemalagt först för lördagen. Senare på kvällen ser jag honom gästa Lisa Hannigan för några låtar - utan åthävor, men med självklar auktoritet. Varje åtbörd och insats är musikaliskt motiverad.
Way Out West, som samtidigt pågår i Göteborg, delar några av Havens bokningar men har betydligt fler säkra kort. Havens säkerhet är en annan. Nischen är mindre, fast inte nödvändigtvis den artistiska bredden. Way Out West tio år efter starten är ännu en festival där de etablerade namnen är viktiga. På Haven är musikaliteten viktigast.
Haven visar sig vara en plats för både nya underbarn och uppvuxna före detta underbarn, fast mindre för gamla stötar som lever på lånad tid. Till de riktigt unga hör killen som kallar sig Rex Orange County. Han heter Alex O'Connor, är en 19-årig engelsman och gör musik i gränslandet mellan r&b, slick pop och hiphop som påminner om en artist som Thundercat men är lite mer tillbakadragen.
Han låter modern, men är ändå en avvikande röst i en popvärld där de som har musikaliska ambitioner nästan undantagslöst jobbar med klanger och bygger musik enligt lager-på-lager-principen. O'Connor jobbar istället med den egna rösten i första hand. Stilsäkert varvar han sång och rapnära pratsång, med perfekt pitch. Han är ingen röstglidare eller akrobat, bara en distinkt sångare som förstår att före befälet men också fattar när musiken har mer att vinna på att han underordnar sig trummor och bas. I studion är han lite mer lekfull än på scen, men han har pondus både där och här.
Conor Oberst å sin sida ber om ursäkt för en låt han skrev när han bara var 19. Inte nödvändigt, men begripligt: han har utvecklats under de arton år som gått sedan dess. De bästa låtarna idag är i princip de nyaste, vilket bäddar för de mest unkna rockromantiska myter. Han har gått igenom en depression, och låter det märkas i låtarna han skriver. Ju mer låtarna handlar om medicinering, desto mer bränns de. Oberst framträder med en sorts slarvig elegans, som är släkt med ett The Band-kompat Bob Dylan. Fast texterna är mer öppna – öppna dörrar, öppna sår.
Lisa Hannigan imponerar både som sångerska och bandledare. Hon kan ta plats i församlingen genom att kompa sig själv på akustisk gitarr, men är bäst när hon jobbar med arrangemang som matchar de suggestiva låtarna och hennes rika och böjliga sångröst. I "We, the drowned" tappar bandet tempo och styrfart på ett rätt spektakulärt vis, utan att tappa beatet eller greppet. Sådant är svårt, men detta är mer än bara imponerande. Det är djupt gripande.
Gå till toppen