Kultur

Beach House bakom ett hypnotiserande draperi

Victoria Legrand, fångad av en strålkastare på scenen Meadow, Havenfestivalens största.Bild: Mads Claus Rasmussen

Beach House

KONSERT · POP. Havenfestiivalen, Refshaleøn i Köpenhamn 11/8.

Konst, vad är det? Det kan vara att göra sig till, att spela apa, att visa upp vartenda trick man kan och några till –med risk för att folk tror att man vill vara till lags. Det kan därför lika gärna handla om att låta bli. Att vara förkonstligad är ofta att vara en enda idé trogen, att vara konsekvent.
Beach House är ett sådant konstprojekt. Gitarristen Alex Scally och Victoria Legrand, som sjunger och spelar klaviatur, är rätt begränsade men väldigt bra på vad de gör. Begränsningen är avsiktlig, ett konstnärligt statement.
På scen, backade av en trummis och ett scenljus med mättade färger som ändå tillåter dem själva att vara anonyma, gör duon detta nästan lika mycket en installation som en livekonsert. Det är en helhetsupplevelse där industrilandskapet och storstadens ljus är en del av summan.
Musiken beskrivs regelmässigt som "drömsk", vilket förstås också kan beskrivas som akut brist på temperament och sväng. Det finns en jämn lunk i musiken, och ibland inte ens det: musiken har mer av expressionistiska färgklickar än groove eller ens framåtanda. En del bjärt färgade prylar tränger sig fram: slidegitarren i "PPP", som framkallar George Harrisons ande; den intagande melodiösa skönheten i "Space song"; det dimmiga tillståndet som kallas fram av den adekvat betitlade "Elegy to the void".
Med "10 mile stereo" får vi slutligen också lite av det där temperamentet som jag saknat. Slagverkaren bankar så att filtklubborna tappar håret, och det blir uppenbart att Beach House är på Haven för att presentera en genomtänkt föreställning, trots allt. Det rör sig framåt, med makligt tempo och med små konstnärliga förskjutningar.
Det är lätt att låta sig luras och bara uppfatta det introverta. I själva verket är detta ett bombastiskt band, också. De spelar på stora känslor på ett sätt som förbinder dem med alla från Pink Floyd till Slowgold, band som går in för hypnos. När man väl är fångad blir de klangliga skiftningarna storslagna. Men ifall man undkommer hypnosen är detta uppriktigt sagt rätt trist.
Är detta en starkt bärande estetik? Eller är soundet bara ett tunt och skört draperi som hjälpligt döljer att det inte finns så mycket under ytan, bakom posen? Jag vet inte. Men jag är rätt cool med det.
Gå till toppen