Kultur

Bon Iver bortom motsättningarna

Arkivbild: Bon Iver på scen 2015.Bild: Marisa Wojcik

Bon Iver

KONSERT · POP. Haven Festival, Refshaleøen i Köpenhamn 12/8.
Hela han är en levande motsättning, Bon Iver eller Justin Vernon som han heter. Ja, åtminstone i förväg. Men när förhandssnacket gjort sitt och han intagit scenen för en show som under 40 inledande minuter nästan helt ägnas låtarna från det senaste, elektroniskt manipulerade albumet "22, A million" står det rätt snabbt klart att den där motsättningen bara var en chimär.
Istället för den befarade upplevelsen av en studiomusiker som inte förmår göra sitt nya material rättvisa live får vi uppleva en sann visionär, i en musikaliskt fascinerande panorama-­konsert vars rikedom jag nog inte upplevt sedan Sufjan Stevens turnerade med ett helt kompani medmusiker för sex år sedan.
Attraktionsvärdet i de där låtarna var på förhand självklart, men inte Vernons förmåga att ge få dem att spritta live.
Medmusiker? Jovars, de kom och gick och var värdefulla. Inte minst bidrog saxofon­trion, allra mest i "8/Circle". Livetrummisen var också enormt viktig, framför allt i låtarna där det fanns ett maskinellt beat att spela mot.
Men väldigt mycket handlade om Justin Vernon själv. Den passion han förmedlar när han i "715/Creeks" sjunger duett med en maskin, a cappella, är faktiskt enorm. Gripande, faktiskt. Han kanske inte låter som en gubbe som precis klivit ner från berget någonstans vid Appalacherna, men då rakt inte heller som en genomsnittlig autotune-­yngling från reklamradions playlist. Han låter fysisk, på riktigt, vilket hjälper oss som av naturen är lite konservativa att höra att också maskinerna alstrar musik som är på riktigt.
De största ögonblicken? Tuff konkurrens. Kanske är "45" i en klass för sig, med Vernon som soulman och en ensam tenorsax som sparringpartner. "Perth" bryter av, i ett framträdande där distad gitarr möter klar falsett – två röster som talar med kraft, om än av helt olika slag. Och så är det väldigt fint när Justin Vernon i "Holocene" förlitar sig på den akustiska gitarren. Men det är ändå samarbetet med elektroniken, så mästerligt regisserad, som är utropstecknet.
Gå till toppen