Kultur

Feistspelen på Haven vet inga gränser

Leslie Feist är ett med sin gitarr och sina låtar.Bild: Mads Claus Rasmussen

Feist, Kwamie Liv, This Is the Kit

KONSERT ­­· ROCK/R&B/FOLKPOP. Refshalleøen, Köpenhamn 12/8.
Haven är festivalen där de kvinnliga artisterna är ordentligt påklädda och där inte en enda bland de manliga sjunger om bitches eller om "slidin' it in". Haven? Indeed. Musikerna är artister och artisterna är i första hand musiker. Det är stort.
Och allra störst är kanske Leslie Feist. Det var tyst om henne ett tag, men i år har hon dels återvänt som en del av Broken Social Scene och dels gett ut soloalbumet "Pleasure" – hennes första på sex år – som verkligen vinner i längden, och som dessutom får extra lyster i samband med att Feist spelar låtarna live.
Hon är bitvis mycket kärvare en förut, med ett uttryck som påminner bra mycket mer om PJ Harvey än om Carole King för att dra fram en referens som faktiskt en gång var relevant. Hon inleder med titelspåret, en textmässigt ambivalent sak där hon liksom drar fram, tonerna ur gitarren - nästan som om hon sliter loss dem. Ibland sjunger hon och gitarren unisont, men mer typiskt är ändå hur hon i "Get not high, get not low" omväxlande låter sångrösten och gitarren föra ordet. Om någon annan spelat gitarren hade intimiteten och minst hälften av det personliga tilltalet antagligen förfelats; gitarristen Feist aller sig själv i talet, fyller i där sången tystnar.
Feist är ett med sina låtar, ett med sitt instrument, på ett vis som är ovanligt och som gör att man som åskådare skärper sina sinnen. Här finns egentligen inga vilopauser, inte för henne och inte för mig. Låtarna har ingen smet och inget fogmaterial – hon och hennes lyhörda lilla band jobbar med musikalisk skelett­arkitektur.
Låter det kallt? Skjut i så fall på budbäraren, för musiken saknar intet av känsla och värme. Feist och hennes band värjer för simpel sentimentalitet, men musiken är ofta väldigt intagande och melodiös.
Ibland är värmen mer påtaglig, som i den äldre "My moon, my man" där fiolspelande Amir Yaghmai ger ett mer konventionellt gensvar som duettpartner. Eller "I feel it all", för den delen: okomplicerad popglädje. I låtar som "Century" och "Any party" går hon ut ruffigare, men har mod nog för att backa och förlita sig på ett mer sublimt tonläge när hon når refrängen.
Hos Feist är r&b en underförstådd förutsättning. Hos danska Kwamie Liv är den själva utgångspunkten. Men hon väjer så snart hon närmar sig en kliché; hon är musiker ut i fingerspetsarna, stilsäker och sparsmakad så långt genren tillåter. Mest bekant i repertoaren är "Pleasure this pain", som hon spelat in med Angel Haze. Det är en strålande fin poplåt, som hon vårdar med lika delar ömhet och kaxig självklarhet. Hon glänser som sångerska, utan att bli vare sig gapigt påträngande eller skrytsam.
Hon håller sig till i lägre vokalregister, där det egentligen är svårare att hävda sig och blomma ut. Det hindrar inte henne (eller Iggy Pop, för den delen). Det ger henne pondus och autoritet.
Lika bra är "Comin' thru", som också den låter som hitmaterial. När hon sjunger "Higher" till komp av cello och piano antyder hon sin potential och bredd.
Bandet This Is the Kit är allt det utger sig för att vara: en folkpop­­orienterad och musikaliskt rymlig liten kombo som lyhört dansar efter Kate Stables pipa. Hennes främsta sparringpartner är Rosie Caldecott, körande basist, men detta är också ett av de band där festivalarrangören Aaron Dessner gör små gästspel – fogligt, men ändå med så uppenbar spetskompetens – vilket är helt i linje med bandets idé.
"Solid grease" är rätt typisk: finlemmad musikant­musik, med en groove som är släpigt slö men bestämt groovy icke desto mindre. "Empty no teeth" påminner om John Martyns engelska jazzfolk, kanske också om José González, medan den lite tuffare "Earthquake" påminner om hur Jerry Garcia kunde få marken att rämna. Referensfrossa? Strunt i det. Kate Stables fick allting att hålla ihop, med sin sångröst och en bärande musikalisk idé.
Gå till toppen