Kultur

Jenny Maria Nilsson: Kängurutassar som tar upp striden mot världen

Torsten Renqvists skulptur "Kängurun" var ursprungligen tänkt att fungera som en barnstol, men väckte het debatt i Umeå 1979.Bild: Anders Lennver/Umeå universitetsbibliotek
Våren 2016 hade jag bjudit in mig själv till Asta Bolin, skådespelare, författare och skribent som bodde på ett äldreboende i Stockholm. Klädd i lila serverade Asta te och berättade saker jag undrade över. Tevatten hämtade vi i köket, en sympatisk sköterska skötte sitt jobb och frågade: Vem är du? Journalist, svarade jag. Varpå sköterskan trodde det skulle komma en intervju med Asta någonstans. Nej, sa jag, och befarade att jag verkade skum.
Men om jag försökt förklara kedjan av händelser som sköljt upp mig i äldreboendets kök skulle jag ha riskerat att verka än mer skum. Allt började med att jag 2002 drabbades av Stendhals syndrom: en tillfällig störning där man känner existentiell smärta och kastas ur sin omloppsbana i samband med att man upplever konst av stor personlig betydelse. Konstverket som orsakade upplevelsen heter ”Kängurun”, en träskulptur från 1979 av Torsten Renqvist som finns på Umeå universitetsbiblioteket.
Efter det odlade jag ett intresse för Renqvist och upptäckte en brevväxling mellan Asta Bolin och Torsten Renqvist som pågått från 1979 till 2001. Och jag läste Asta Bolins biografi, ”Flickan från Ingenstans: ett liv”, som beskrev en tid som var annorlunda trots att den nyss passerat. Asta hade frågat Torsten när de träffades på galleri Argo 1994 om varför hans konst vimlade av djur. ”Djur kan inte ljuga”, svarade han och det blev namnet på brevboken.
Några av Torsten Renqvists anteckningar är också utgivna; i ungdomen noterade han incidenter angående sina generationskamrater i konstvärlden. En anteckning gällde en kamrat som vid första träffen tog sina flickvänner in spe till varggropen på Skansen. ”Jag är en av dem”, sa han till tjejerna och pekade på vargarna. Ett spännande temperament, och han uppmärksammade det av en anledning – i Renqvists konst påträffas en djurisk ärlighet och oförställdhet, en oförmåga hos särskilt hans skulpturer att vara något annat än de är. Torsten skrev i ett brev: ”Men det är faktiskt så, Asta, att jag är så bitter inför det faktum att vi människor förstör denna jord, som jag uppfattar som en varelse, att jag inte kan visa det.” Raison d'être i Renqvists konst är att gestalta det som är omöjligt att klä i ord.
Orsaken till att jag anlände till Umeå den dagen och såg "Kängurun" var att jag kommit in på en kurs i Konstvetenskap. För första gången befann jag mig i staden och för första gången på ett universitet. Den okända miljön accentuerade mina två stora problem i livet: omvärlden och jag själv.
Kampen med omvärlden handlade om att jag hade allt svårare att tåla den, mina gränser gentemot tillvaron löstes upp i takt med varje barn jag födde. Hur lever man i en värld där barn mördas, hur stiger man upp, lagar middag och ger sina barn en lycklig barndom när mänskligt lidande äter på en? Min kamp med mig själv gällde att hitta fotfäste i tillvaron, en plattform – den man tror alla andra har. Jag var besatt av att övervinna mina svagheter, bryta generationers arv och mitt eget utanförskap; jag var besatt av ambitionen att inte överföra ett utanförskap till mina barn, de skulle bli del av en vanlig medelklassvärld med möjligheter och val.
Sårbar och malplacerad irrade jag bland glada personer på campus och sökte mig dit jag alltid sökt mig, till biblioteket. Där stod kängurun och såg tafatt ut, undanställd och oförmögen att skydda det barn som satt på en hylla i den. Och det märkliga leendet? En grimas hos en dömd, livsoduglig figur som med hängande tassar obönhörligt gick mot nederlag – hon var min spegelbild.
"Kängurun" var motarbetad men det visste jag inte då. Renqvists skulptur beställdes av Statens konstråd 1978 till foajén i Länsstyrelsens nya skattehus i Umeå. En tjänsteman på myndigheten, som stöttades av 70 andra anställda, protesterade – de fann verket motbjudande. I lokalpressen raljerade en känd präst om hur mycket bättre hans egna slöjdhantverk var. Efter några turer hamnade skulpturen något omgjord på bibblan. Offentlig konst provocerar, Asta Bolins och Torsten Renqvists tid var en annan – men är inte denna upprördhet ändå svårbegriplig? Reagerade tjänstemännen på samma sak som jag? Men i stället för att slås ner av känguruns svaghet upplevde de den som provokation?
Efter Stendhals-momentet bara stack jag, åkte planlöst omkring; drack kaffe på en sorglig galleria, åkte hem och kände mig hopplös. Men jag började studera den hösten och vid nästa tillfälle på campus gick jag till kängurun och upptäckte en teknikalitet jag inte såg sist: Hennes framtassar är ledade! Renqvist hade gjort tassarna så för att barn på besök i skattehuset skulle ha något att leka med. Nu hade någon fällt upp dem och den detaljen förändrade "Kängurun".
Med nedfällda tassar var hon sårbar, med uppfällda stridbar. Leendet tycktes inte längre desperat utan som sprunget ur en inre eld. Hur lever man? Man fäller ut framtassarna.
Tidigare delar i serien: Carolina Söderholm om Ella Tillema, 24/7. Thomas Millroth om Mats B, 1/8.
Läs alla artiklar om: Djävulen i detaljen
Gå till toppen