Kultur

Kate Zambreno är sin egen voyeur

I teorin strålande, i praktiken lite småtrist. Maria G Francke vill tycka om Kate Zambrenos nya bok mer än hon gör.

Kate Zambreno.

Kate Zambreno

BOKEN. Green girl. Övers Helena Fagertun. Modernista.

Den kallades "kritisk memoar", boken som gjorde Kate Zambreno till en av de amerikanska författare det snackades om i Sverige i fjol. "Hjältinnor" var ett flöde av tankar, analyser, känslor, och ett språk som bråkade med sig själv. Resultatet var ett tillstånd mer än något annat, ett resonemang att delta i.
Tillvägagångssättet känns igen i romanen "Green girl", även om historien om Ruth, amerikanska i 20-årsåldern, är lugnare, mer renodlad och något mer av just en historia.
Ruth är i London, oklart varför. Förmodligen ville hon bara bort. Från ett sprucket förhållande, från den vanliga vardagen. Hon har dock bara hamnat i en annan vardag, och arbetar på ett av stadens fina varuhus, på parfymavdelningen. Där trugar hon på mer eller mindre svårflirtade kunder små puffar av den sötsliskiga kändisdoften Desire men hon är ingen särskilt bra försäljare. Det i kombination med den osympatiske chefen och en samling inte jätteroliga kollegor bildar en kvävande kuliss av tristess och hopplöshet.
Ruth bor tillsammans med väninnan Agnes och flyter runt på barer, kanske letar hon efter något. Hon har en obestämd önskan att skriva men känner sig inte redo. En kväll när hon är ute följer hon med bartendern, som hon inte är särskilt intresserad av, och har sex med honom mest av nyfikenhet, medan hon tänker på annat: "Hon låter honom göra det även om det gör ont och hon hellre skulle vilja vara hemma, i sitt rum, och läsa modetidningar." Hon är där, men ändå inte. Eller som Zambreno skriver: "Hon är sin egen voyeur".
Så är det hela boken igenom. Ruth rör sig, men står ändå stilla. Inom henne pyr det. Detta är bara en fas i hennes liv, som snart är över. Då tar något annat vid, oklart vad. Sinnesstämningar och scener är illustrerade med citat ur böcker och filmer: Kate Zambreno låter Jean Rhys, Ingmar Bergman, Virginia Woolf, Jean-Paul Sartre och många andra inleda de korta och glest satta kapitlen och även texten rymmer en lång rad referenser.
Ärligt talat känns de här referenserna stundtals lite klena, som om författaren printat ut sitt manus och sedan placerat ut post it-lappar med lärda eller i alla fall halvdjupa referenser. För att betona genren, kanske. För på samma sätt som Ruth ser på sig själv utifrån är det som om Kate Zambreno betraktar sig själv medan hon skriver och låter sin text inta intressanta positioner.
Faktum är att jag vill tycka om det här mer än jag faktiskt gör det. På ett teoretiskt plan är det strålande, i praktiken emellanåt lite småtrist.
Skildringarna från golvet på varuhuset Horrids – ett mycket lätt förklätt Harrods – är ofta roliga. Sättet Zambreno låter Ruth vandra på Brick Lane och dra männens blickar till sig och äcklas av det är effektfullt. Och huvudpersonens avstängdhet gentemot omvärlden känns på riktigt.
Men som helhet är romanen ändå lite fladdrig och medan jag läser är den dominerande känslan att den är noga kalkylerad men att det saknas ett lager av engagemang. Den talar inte till mig, helt enkelt.
Gå till toppen