Kultur

Ofärdig diktsamling om grisars lidande

Agnes Gerner är en begåvad poet med ett starkt ärende. Men "Sus" saknar framåtrörelse, skriver Viola Bao.

Agnes Gerner är född 1984. Hennes debutbok "Skall" tilldelades Katapultpriset.Bild: Sofia Runarsdotter

Agnes Gerner

BOKEN. Sus. Albert Bonniers förlag.
Agnes Gerner debuterade år 2014 med den Katapultprisvinnande diktsamlingen ”Skall”. Det var en nätt bok som sin korthet till trots lyckades förena och parallellt utforska en rad olika element – den existentiella sorgen efter en mors död; den egna kroppens förfall och ständiga förvandling; ett biologiskt medvetande, sprunget ur den i samtida poesi återkommande insikten om den porösa gränsen mellan det djuriska och det mänskliga.
Trots en del stolpiga gestaltningar av denna gränsupplösning (då diktjaget ömsom pickar, ömsom flaxar, eller ser hur handen ”blir en klo”), var det en i grunden djupt rörande och personligt särpräglad skildring av vägen till en euforiskt laddad tillförsikt inför det levandes transformationer, där också utplåningen är en ofrånkomlig del. Gerners andra diktsamling ”Sus” har samma korta format som debuten, men arbetar på färre nivåer och har rört sig från det personligt existentiella till det mer konkreta.
”Sus” kretsar framförallt kring grisuppfödningsindustrin och dess brutalitet: kultingar som separeras från sina mödrar vid födseln och diar genom galler, spenarnas hud som möter ”stålets obändighet”, skållning av levande kroppar, ihjälgasning med koldioxid – helt enkelt den ekonomiska och rationaliserade exploateringen av kännande varelser.
Tankarna går till Jenny Högströms fjolårsdiktsamling ”En liten bok om kött och chark”, som sammanliknar den havande kvinnokroppen med slaktdjuret. Men även om det hos Gerner finns ett betraktande diktjag så utvecklas aldrig denna position bortom det redovisande bevittnandet av grisstallets förhållanden.
Gerner skriver en liknelsetät poesi som ofta, precis som i "Skall", upprättar förbindelser mellan vitt skilda taktila fenomen och vittnar om en syn på naturens fenomen som sammankopplade, som när örats hud är ”len som en kastanj / nyss trampad loss / från skalet”.
Här finns dock alltför många oslipade liknelser. Den sämsta är kanske den i en brutal passage om tvångsinseminering, där suggan blir ett slags ofrivilligt komisk Disneyfigur med immiga fönsterögon: ”Blygden säras, katetern lirkas in / tills det tar stopp / Inga blickar möter hennes vitfransade / ögon, immiga som rutor / i en sönderälskad bil”. Eller en bökig rad som: ”Deras air av olönsamhet får ögonen att klia som när träden vaknar i april”.
”Sus” är tyvärr en svag diktsamling. Den känns helt enkelt ofärdig; som helhet har den till skillnad från debutboken ingen riktig dramaturgi eller framåtrörelse. Trots ett svagt etablerat havstema – en metafor för något? – känns den alltför endimensionell för att utmana läsaren.
Gerner är en begåvad poet och hennes ärende starkt och relevant, men att Sveriges största förlag inte förmår bistå nyetablerade författare med bättre redaktörshjälp än så här är faktiskt deprimerande.
Gå till toppen