Kultur

Rockhits som svettas och skaver

Johnossi

KONSERT • ROCK. Stora scenen, Malmöfestivalen 11/8.

Om ordet postgrunge inte hade varit reserverat för band som Creed och Nickelback – akter som mer eller mindre allmänt räknas till musikhistoriens stora snedsteg – hade det fungerat utmärkt för att beskriva den minigenre Johnossi har skapat sen sitt debutalbum 2006. Här är en duo som vill spela rock av sortens som svettas och skaver. Och som vägrar lyssna på ryktet om att den sortens musik inte längre är en angelägenhet för den riktigt breda publiken. De låter aldrig som en kopia av 90-talets grungeband men har arbetat fram ett liknande recept för att omvandla ångestdriven rock till låtar med genuin hitpotential.
Den som vill höra hur det går till har alltid gjort bäst i att se dem live. På scen lyckas de skapa något som låter storslaget och avskalat på samma gång, en actionfilm utan stuntmän eller specialeffekter. Att duon bygger sina låtar utan andra instrument än trummor och gitarr betyder inte att Johnossi sysslar med minimalism, vare sig av den bluesigt slamriga sorten som hörs hos tidiga Black Keys eller av den stiligt kalkylerade modell som Spoon fulländade ungefär samtidigt.
Deras tre bästa sånger har refränger som får stortorget att verka litet men de mest intensiva ögonblicken uppstår nästan alltid när de två instrumenten gnider sig mot varandra. "Got your gun" är till exempel en medelmåttig låt innan Oskar Bonde bestämmer sig för att banka hål i sina trummor och John Engelbert låter sin gitarr styras över till ett grötigt vrål. Under den sortens stunder låter Johnossi mer som en enda musiker med fyra armar än som två bandmedlemmar som arbetar bredvid varandra. Att de numera turnerar tillsammans med en keyboardist får ses som ett överflödigt tillägg.
Duons inspelningar har aldrig fullt ut lyckats fånga deras scenkemi och på senare år har deras skivor innehållit lika många transportsträckor som framgångsrika låtar. Årets album bygger ut den enkla sättningen med fler producenter och låtskrivare, bland andra Patrik Berger och Jocke Berg, och söker en popkänsla som är mer konventionellt modern.
Det är lätt att förstå ambitionen. Men ojämna skivor leder till ojämna konserter och just nu är Johnossi ett band som missar målet med vartannat skott.
Av de nya låtarna är ”Hands” mest lyckad. Inte för att den liknar duons populäraste nummer från förr utan för att den så oblygt pekar i nya riktningar. Den drivs framåt av en melodislinga som Coldplay hade kunnat spela på piano, en pumpande bastrumma och en klassisk arenakör. Kort sagt låter den som vilket framgångsrikt stadiumpopband som helst. Vi kanske inte tänkte att det var dit Johnossi var på väg. Men publiken köper det här med större entusiasm än något annat bandet har åstadkommit sen 2010.
Läs alla artiklar om: Malmöfestivalen 2017
Gå till toppen