Åsikter

Läsartext: Jag älskade inte mitt barn – det tog sjutton månader innan jag förstod att det inte skulle vara såhär

Att inte känna kärlek direkt till sitt nyfödda barn kan ge skuldkänslor.Bild: Hasse Holmberg / TT
Vi blev gravida så snabbt att det vore som en käftsmäll för dem som verkligen kämpar. Jag hade, som det kändes, en evighetslång magsjuka, tills det från en dag till en annan helt slutade. 22 kilo tyngre och njurar i kläm var jag redo för att få tillbaka min kropp. Jag ville bli som mig själv igen.
Äntligen var det dags! Efter nästan fyrtio timmars intensivt värkarbete låg hon där på mitt bröst och tittade på mig med sina stora blåa ögon. Jag var helt slut och förväntade mig nu att få känna den enorma kärlek som man skulle känna. Jag tittade på henne, på min man, på henne, på läkaren och tillbaka på henne igen. Det började sakta rinna varma tårar nedför mina kinder, men det var inte varma glädjetårar, utan tårar av den panik jag kände över att inte känna att jag älskade mitt barn.
Det var som om hon förstod: här måste jag kämpa och klänga mig fast vid mamma, att kärleken för mamma skulle ta lång tid. Lång tid. Hon kämpade på i femton månader. Hon vägrade sin pappa, vägrade napp, snutte, flaska, vägrade allt och alla andra. Femton månader. Det var så lång tid det skulle ta innan jag för första gången kände att jag älskade henne och hon hittade sin ”Mona” och nappen.
Jobb byttes mot isolering, jobbet som chef byttes mot uppassare, Tyskland blev Sverige, storstad blev förort, lägenhet blev hus, fungerande tyska myndigheter blev en halvårskamp med Försäkringskassan och katt blev till sorg över ingen katt. Jobb att gå tillbaka till blev till egen uppsägning, stresstålig blev stresskänslig. Från att ha varit bekväm i mig själv visste jag inte vem jag var längre. Och denna rädsla. Rädslan att inte längre vara som förut, rädslan av att inte hitta tillbaka, rädslan att inte orka med, rädslan att inte vara tillräcklig mamma för min dotter, rädslan att inte vara tillräcklig fru för min underbara man. Rädslan för att bli lämnad och rädslan över den oförståelse som fanns hos många i min närhet. Rädslan att för alltid famla i mörkret efter mig själv.
Föräldraledigheten byttes mot förskola och sjukskrivning. Jag försökte rycka upp mig, vara glad och pigg som innan. Det var ju bara jag som klagade, alla hade väl det likadant? Det tog sjutton månader innan jag förstod att det inte skulle vara såhär. ”Hela livet förändras när man får barn och hela känslolivet vänds upp och ner”, sägs det. Hur vet man då vad som är rätt eller fel känslor? Sjutton månader tog det innan jag storgrät i telefonen hos psykologmottagningen och jag fick träffa min första psykolog. Jag blev sjukskriven på fulltid.
Idag vet jag med säkerhet att jag älskar mitt barn över allt annat. Jag älskar när hon lär sig nya saker och när hon lägger sitt lilla huvud på min axel och bara vill sitta och mysa lite. Jag älskar att ligga och kolla på henne när hon sover, snurra mitt finger i hennes hår och snusa henne bak i nacken. Hon är fortfarande väldigt fäst vid mig, men börjar låta andra närma sig och den största räddaren har varit förskolan. Den förståelse och värme jag har mött där, när jag vågat öppna upp mig om min psykiska ohälsa, har varit obeskrivligt viktig för mig.
Jag skämdes länge för mitt mående, så mycket att jag försökte förneka det till varje pris. Jag skäms fortfarande, men efter en period med mer intensiv terapi, vågade jag till slut börja berätta för min omgivning. Men även insikten om mitt eget mående och att jag börjar förstå vilka situationer som har negativ inverkan på min hälsa, gör att jag sakta men säkert har kunnat börja ta mig upp mot ytan.
Jag diagnostiserades med en utmattningsdepression till följd av en bakomliggande förlossningsdepression. Jag är idag mitt i behandlingen och kämpar på samtidigt som jag försöker lära känna mig själv igen. Jag mår bättre, men jag har fortfarande en lång, lång väg upp innan jag är uppe vid ytan och simmar som vanligt igen.

Ellinor Wigren

Ellinor Wigren är 30 år och bor i Bunkeflostrand med man och ett barn och katten Sally. Hon arbetade tidigare för ett stort modeföretag i Tyskland. Hon kommer ursprungligen från Höganäs.
Gå till toppen