Kultur

"Paris can wait": Läge för skämskudde

"Paris can wait".Bild: ERIC CARO

Paris can wait

BIO. ROMANTIK. USA, 2016. Regi: Eleanor Coppola. Med: Diane Lane, Arnaud Viard, Alec Baldwin. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.32.

När Eleanor Coppola –jepp, gift med Francis Ford – spelfilmsdebuterar 80 år fyllda är det tyvärr med en av löjligaste filmer jag sett på länge.
Anne (Diane Lane), överprivilegierad men ack så försummad hustru till en framgångsrik Hollywoodproducent (Alec Baldwin), får ont i öronen och kan inte flyga från Cannes till Budapest med sin man utan bestämmer sig för att möta honom senare i Paris istället. Fram hoppar en fransk affärsbekant (Arnaud Viard) och erbjuder sig att köra henne i sin charmiga veteranbil.
Jacques, som han heter, insisterar på ständiga avstickare där han förevisar sevärdheter – ”den här akvedukten är 2000 år gammal” – och framför allt göder Anne med kokkonst på olika lyxrestauranger. Filmens återkommande urscen visar Anne med en min som att ”inte ska väl jag”, innan hon stoppar otroligt goda saker i munnen.
Den bilden för att ”få smak på livet igen” är ju inte direkt subtil. Filmen är överhuvudtaget full av oinspirerade stereotyper, från huvudrollernas prydliga hemmafru respektive flirtiga livsnjutare, till deras idiotiska konversationer om fransk och amerikansk mentalitet.
Den ärkefranske charmören jobbar stenhårt på den ampra amerikanskan, som passivt tar emot föreläsningar, mat och komplimanger och visar att hon tinar upp genom att byta om från anspråkslös byxa till röd klänning. När han kallar henne Brûlée, eftersom chokladbrulé är den mogna kvinnans djupa smak, blir pinsamheten mig övermäktig. Jag skruvar mig förtvivlat i ställföreträdande skam resten av filmen.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 18 augusti
Gå till toppen