Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Amerika på glid

Trots de senaste decenniernas medborgarrättsliga framsteg i USA har rashatet vibrerat under ytan. Nu börjar det bryta fram. Situationen har jämförts med perioden närmast före inbördeskriget.

Philadelphia, Pennsylvania den 16 augusti. Protester mot extremhögerns manifestation i Charlottesville, Virginia.Bild: Matt Slocum
Föreställningen att historien har tagit slut och att en ny och bättre tid har infunnit sig för gott är lockande, men farligt bedräglig. Sådant önsketänkande underminerar demokratins beredskap att möta allvarliga hot, yttre eller inre.
En och annan erinrar sig kanske den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas uppmärksammade bok The End of History and the Last Man från 1992. Några år efter Sovjetkommunismens kollaps och kalla krigets avveckling argumenterade Fukuyama för att liberal demokrati och marknadsekonomi utgjorde ett slags historisk slutpunkt.
Han var inte ensam. Tanken på den eviga freden grasserade i hela västvärlden åren närmast efter Berlinmurens fall.
Det var naturligtvis en felbedömning. Idyllen slogs sönder av fenomen som rysk revanschism och – framförallt – en våg av jihadistisk terror, nu senast i Barcelona i form av ännu en dödlig fordonsattack, följd av ett liknande attackförsök i Cambrils och av allt att döma också ett knivdåd i finländska Åbo.
Historien tar inte slut. Och gamla krig spökar fortfarande.
De retoriska salvorna mellan Kim Jong-Un i Nordkorea och USA:s president Donald Trump har nått alarmerande nivåer. Med ökad upphetsning följer ökad risk för katastrofala misstag. Denna konflikt, orsakad av Nordkoreas aggressiva kärnvapenprogram, utgör det mest akuta hotet mot världsfreden idag. Men den har sina rötter långt tillbaka, i ett av kalla krigets farligaste ögonblick: Koreakriget 1950–1953.
”Det kan hända”, konstaterade The Economist häromveckan på omslaget, där Kim Jong-Uns och Donalds Trumps ansikten framträder ur ett svampmoln. Tidskriften drog upp ett scenario, daterat 2019, där situationen eskalerar till krig, komplett med en galghumoristisk blinkning till den koleriskt twittrande Trump:
"Nuke attack on Seoul by evil Kim was BAD! Had no choice but to nuke him back."
Ett nytt Koreakrig – som skulle kunna driva USA och Kina till direkt konfrontation igen – förefaller dock osannolikt med tanke på konsekvenserna. Den nordkoreanska skräckregimen skulle utplånas, och Kim Jong-Un är besatt inte bara av kärnvapen, utan också av att överleva som påtvingad halvgud för en svältande befolkning. På andra sidan av den 38:e breddgraden, stilleståndslinjen, skulle Sydkoreas huvudstad Seoul med tio miljoner invånare bli omedelbart förintad.
Att blockera det nordkoreanska kärnvapenhotet är ett internationellt intresse, men det kan bara uppnås genom fortsatt press på en familjediktatur vars brutalitet ”saknar motsvarighet i dagens värld”, för att citera en skakande FN-rapport om förhållandena i landet.
Istället är det ett annat krig, ännu längre tillbaka i tiden, som i dessa dagar fungerar som en påminnelse om att inte ens den starkaste av demokratier är immun mot det förflutnas demoner: det amerikanska inbördeskrig som utbröt 1861 när elva sydstater lösgjorde sig från unionen och bildade Amerikas konfedererade stater.
Efter förra veckans vit makt-manifestation i Charlottesville i Virginia, då en ung kvinnlig motdemonstrant mördades, har president Trump utsatts för en storm av kritik sedan han lagt skulden på ”många sidor”. Det uppfattades, förmodligen helt korrekt, som att han jämställer skränande nazister med antirasister.
Ett tag verkade han vilja reparera skadan, men i tisdags upprepade han påståendet, denna gång med ännu större eftertryck. Han kritiserade särskilt motdemonstranterna som ”alt-left”, en jämförande referens till den spretiga men i grunden fascistiska rörelse som går under samlingsnamnet alt-right, den alternativa högern, en drivande kraft bakom rasistuppträden som det i Charlottesville.
Hårda reaktioner mot Trump kommer även inifrån hans eget republikanska parti, och avhoppen från presidentens näringslivsråd blev så många att han helt sonika lade ned dem. Men det mest iögonfallande är inte kritiken, utan det beröm Trump har inhöstat.
”Tack president Trump för att du är ärlig och modig nog att säga sanningen”, skrev David Duke på Twitter. Duke är en före detta ledare för Ku Klux Klan, USA:s mest ökända rasiströrelse. Andrew Anglin, redaktör för en nazistisk webbsida, hyllade också Trump:
”Den här mannen gör verkligen allt i sin makt för att backa upp oss.”
Anledningen till den högerextrema mönstringen i Charlottesville var ett lokalt beslut att flytta en staty av Robert E Lee, sydstaternas mest prominente general under inbördeskriget. Det var Lee som i april 1865 kapitulerade till nordstaternas Ulysses S Grant i Appomattox. Att statyer av det slaget plockas bort retar extremhögern och även president Trump, som så sent som i torsdags fördömde vad han beskrev som sabotage mot USA:s historia.
Ända sedan slutet på inbördeskriget, som enligt senare beräkningar kan ha krävt över 800 000 människors liv, har det cirkulerat nostalgiskt romantiska idéer om ett förlorat paradis med pampiga gods, chevalereska gentlemän, sköna damer och glada afroamerikaner som står i hörnen och bockar och säger ”yes, ma’m”.
Men det fanns inget romantiskt med Södern, vars ekonomi var baserad på en fasansfull institution som grundlagsfäderna inte kunnat enas om att avskaffa: slaveriet. När sydstaterna gick i krig var det för att försvara slaveriet mot dess motståndare i norr, personifierade av den nyvalde presidenten Abraham Lincoln.
Slaveriet motiverades inte enbart av ekonomiska intressen, utan också av rent rasistiska. Det ansågs representera en ordning som garanterade den vita dominansen och förhindrade rasblandning.
Nordstaternas seger innebar att slaveriet förbjöds, men strukturerna levde vidare, manifesterade i en våldsam och strikt tillämpad rasdiskriminering som gjorde svarta rättslösa, ett brutalt system som för alltid förknippas med Billie Holiday och Strange Fruit: svarta lynchningsoffer som dinglar från popplarna. Först genom medborgarrättsrörelsens framgångar på 1960-talet undanröjdes den officiellt sanktionerade diskrimineringen, men attityderna sitter i. Ingenstans är rasismen i USA mer påtaglig än i sydstaterna, en kvardröjande reflex från slaveriet, den amerikanska arvsynden.
Mot denna bakgrund är det helt följdriktigt att sydstaternas revolt – och därmed gestalter som Robert E Lee och artefakter som den konfedererade flaggan – har blivit heliga symboler för vita suprematister, nazister och högerextremister i största allmänhet. Så har det varit länge.
Det nya är att USA nu har en president som fullt medvetet vänslas med denna förut marginaliserade opinion.
Drygt 60 miljoner amerikaner som förra året röstade på Donald Trump kan inte dömas ut som rasistiska hatmånglare, men den hårda kärnan bland hans sympatisörer tillhör i stor utsträckning denna kategori. Det vet Trump. Det vet hans nu avpolletterade strategirådgivare Steve Bannon, chef för den högerextrema nyhetsorganisationen Breitbart News, alternativhögerns viktigaste massmediala plattform. Och det vet David Duke som på plats i Charlottesville uttryckte sig så här:
”Vi är fast beslutna att ta tillbaka vårt land … Det var därför som vi röstade på Donald Trump.”
Valet av Trump till president och de konsekvenser det redan har fått bekräftar att USA är mer delat och polariserat än på mycket, mycket länge: landsbygd mot storstad, vita mot svarta, unga mot äldre. Motsättningarna har underblåsts av växande klyftor, finanskrisen 2008–2009 och rädslan för terrorism.
Att USA i Barack Obama fick sin förste svarte president ledde till en hatisk motreaktion från en del vita amerikaner, exploaterad av Trump, en ledande företrädare för den så kallade birther-rörelsen, som gjorde gällande att Obama var född i Afrika och därför inte en legitim president.
Trots de senaste decenniernas medborgarrättsliga framsteg i USA har rashatet vibrerat under ytan. Nu börjar det bryta fram.
Situationen har jämförts med perioden närmast före inbördeskriget, då nationen splittrades allt mer i synen på slaveriet. Långsamt men obevekligt gled landet mot en våldsam urladdning. Somliga ställer rent av frågan om USA kan vara på väg mot ännu ett inbördeskrig. En av dem är journalisten och författaren Robin Wright med erfarenhet från kriser och konflikter i flera världsdelar.
Efter händelserna i Charlottesville publicerade Wright en kusligt tänkvärd artikel på temat i The New Yorker. Där redovisar hon bland annat en undersökning tidigare i år bland säkerhetspolitiska experter om risken för ett nytt inbördeskrig i USA, uttryckt i procent. Den samlade bedömningen blev 35 procent. Ingen överhängande risk, alltså, men knappast försumbar.
Ytterligare ett gammalt krig gör sig påmint. Det skymtar på Twitter. Inlägget formulerades av den 83-årige republikanske Utahsenatorn Orrin Hatch. Efter Charlottesville skrev han:
”Vi bör kalla ondska vid dess rätta namn. Min bror gav inte sitt liv i kampen mot Hitler för att nazistiska idéer skall stå oemotsagda här hemma.”
Med sina ursäkter för högerextremism är president Trump en förolämpning, inte bara mot USA som idé, utan också mot de pojkar som gjorde andra fria genom att själva bli kvar på Normandies stränder och i Ardennernas snötyngda skogar.
MER ATT LÄSA
USA:s historia (Historiska Media) av Lennart Pehrson.
The Coldest Winter. America and the Korean War (Hachette Books) av David Halberstam.
This Hallowed Ground. A History of the Civil War (Vintage) av Bruce Catton.
Is America Headed for a New Kind of Civil War? (The New Yorker, 14 augusti, 2017) av Robin Wright.
The Economist (August 5th–11th 2017).
Gå till toppen