Omberg i juli. Vi är uppåt 20 personer som trängs i Ellen Keys gamla villa vid Vätterns strand, numera ett museum. Vår guide berättar om Keys viktiga insatser för kvinnlig rösträtt. Likaså om hennes författarskap och mästerverket ”Barnets århundrade”, utgiven år 1900. I Tyskland blev boken en av de mest lästa i reformpedagogik. Vi får veta att Ellen Key var långt före sin tid med tankar om att alltid sätta barnet i centrum – och att inte utsätta det för aga.

Plötsligt ser jag något som stör den positiva bilden. ”Hur ska man tolka förekomsten av alla hakkors?”, frågar jag och tittar upp mot en mängd svastikor i farstuns taklist.

Guiden svarar att det nog får ses som en spegling av Keys intresse för österländsk kultur. Svastikan symboliserade solen och livet, i vart fall när hon lät bygga villan 1910–1911, flera år innan den blev en partisymbol för Adolf Hitlers naziparti NSDAP.

Vad jag ser och hör väcker mitt intresse för Ellen Key. På närmaste bibliotek lånar jag ”Barnets århundrade”. Mycket riktigt läser jag att hon vill värna barnen. Men det gäller bara de friska. Förfärat läser jag vidare att hon vill låta avliva handikappade barn, i deras eget intresse: ”Framtidens humanitet kommer troligen att visa sig sålunda, att läkaren – under ansvar och kontroll – smärtfritt släcker sådana liv”.

I annat fall förlängs de ”missbildade barnens liv, till oavlåtlig pina för barnen själva och deras omgivning”. Ellen Key förespråkar även tvångssteriliseringar av sinnessvaga vuxna. En människa med dåliga gener eller så kallat brottsliga anlag ska hindras från ”att fortplanta sig, så att dess egenskaper icke må gå i arv till någon avkomma”.

I april 1926 avlider Ellen Key i villan, men bara sju år senare ska tankarna bli verklighet i Nazityskland. 1933 inför NSDAP en lag om storskaliga tvångssteriliseringar. Det socialdemokratiskt styrda Sverige följer efter, med en liknande lag 1934. Den ska i sin ursprungliga form i princip vara i bruk ända till 1975.

Även i det här avseendet ligger Keys tankar från sekelskiftet långt före sin tid.

I Tyskland opereras minst 400 000 män och kvinnor, varav 6 000 dör i samband med ingreppen, enligt tyska uppgifter. I Sverige ska det stanna vid cirka 21 000 tvångssteriliseringar, enligt en statlig utredning, med oklart antal dödsfall.

Än värre blir det i Tyskland 1939. Då startar eutanasiprogrammet, med målet att eliminera handikappade, vuxna som barn. Det räcker med misstanken om att ha anlag för blind- eller dövhet. Minst 200 000 människor i det tyskkontrollerade Europa injiceras med gift, gasas eller skjuts ihjäl. Läkarna och sjuksköterskorna som genomför dödandet får lära sig att deras handlingar är moraliskt riktiga. Döden påstås ligga i offrens egna intresse.

I dagens Tyskland diskuteras i vilken utsträckning Keys tankar kan ha bidragit till att legitimera morden. Frankfurtuniversitetets kurser i nazitysk pedagogik pekar på ett samband. Det berörs också i Christoph J Epplers ”Uppfostran i Nationalsocialismen” och i Daniel Rahns ”Ellen Key som eutanasins föregångare”, ett masterarbete vid Frankfurts universitet.

”Eutanasin hade sitt ursprung redan i antiken, återupptäcktes runt 1880 och nådde sin grymmaste höjdpunkt under tiden för Nationalsocialismen. Eutanasi är således ingen ’uppfinning’ från NS-tiden”, skriver Rahn och pekar samtidigt på att Keys och andras tankar bidrog till att jämna marken för nazisternas politik.

Vidare uppmärksammas hennes tankar i en dansk bok, ”Specialpaedagogik i skolen: en grundbog” av Susan Tetler och Sören Christian Langager.

Men här hemma är det ganska tyst. När jag söker i forskningsdatabasen DIVA hittar jag cirka 70 arbeten om Key från 1983 och framåt, men inget om hennes syn på tvångssteriliseringar och eutanasi.

Däremot tar journalisten Maciej Zaremba upp ämnet i sin bok om tvångssteriliseringar, ”De rena och de andra”, och idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i boken ”Ellen Key”, men bara marginellt. Överraskande skriver Ambjörnsson att tankarna om rashygien ursprungligen kom från progressiva krafter.