Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Michael Tapper: Jerry Lewis – en gång King of comedy

Jerry Lewis, Los Angeles 1990.Bild: Julie Markes
Ingen har gett nörden ett så trotsigt grimaserande ansikte som den amerikanske komikern Joseph Levitch, alias Jerry Lewis. Likt efterföljaren Andy Kaufman debuterade han i tonåren som burleskartist med parodiska mimer till kända låtar på skiva. Men det var i par med sångaren Dean Martin som han nådde världsberömmelse.
Efter debuten 1946 på nattklubben The 500 Club i Atlantic City blev de snabbt två av USA:s bäst betalda scenartister. Martin var den skönsjungande snyggingen mot vilken Lewis spastiska nervknippe bollade sin absurda komik. I denna crazyhumorns högsommar nöjde sig duon inte med skämtsamma orddueller, utan plågade publiken och personalen med fysiska upptåg som att släcka ljuset, spruta sodavatten och sätta krokben.
Till filmen kom duon 1950 som bifigurer i ”Dårfinkar är vi allihopa” och fick därefter stjärnrollerna i femton löpandebandsproduktioner på sju år. Solokarriären med början 1957 i ”Här var’e gangsters” blev en fräsch nystart för Jerry Lewis.
Under några år kring 1960 var han Paramounts vinstmaskin, till den grad att hans bästa film, ”Dr Jäkel och Mr Hyde”, var bolagets enda produktion 1963. Lewis parodi på sin väl inarbetade nördfigur i porträttet av professor Julius Kelp, liksom karikatyren av tidigare partnern Martin i rollen som filmens onde Mr Hyde-figur, den slipprige charmören Buddy Love, blev ett slags tack-och-farvälföreställning. I filmkrisens och nya vågens 1960-tal hamnade karriären därefter i fritt fall.
Frankrike blev hans räddning. Inte ens under sina glansdagar hade Lewis vunnit någon större respekt hos de amerikanska kritikerna, men i franska intellektuella filmtidskrifter som Cahiers du cinéma beskrevs han som en visionär och auteur. Medan aktierna bottennoterades i hemlandet firade han triumfer på scenen i Paris under tidigt 1970-tal.
Det var också då som han på Europa film i Stockholm gjorde en av de mest berömda filmerna som ingen har sett: ”Dagen då clownen grät” (1972). Rune Ericson stod bakom filmkameran och skådespelare som Harriet Andersson och Tomas Bolme hade bärande roller i berättelsen om den tyske clownen Helmut Doork (Lewis) på dekis i Nazityskland. Satt i koncentrationsläger för att ha smädat Hitler, beordras Doork att med hjälp av lekar locka in judiska barn i gaskammaren. I filmens slutscen stannar han där med barnen för att fortsätta leka till sista andetaget.
Det är enda gången i Lewis karriär som hans judiska påbrå lockade till politiskt engagemang. Sorgligt nog i en film som aldrig distribuerades på grund av en upphovsrättstvist. Kanske kan den nu bli tillgänglig.
De sista decennierna höll Jerry Lewis en låg profil med endast ett fåtal men minnesvärda filminsatser, bland annat i ”King of comedy” (1983) och ”Funny bones” (1995). Han lär knappast gå till filmhistorien som Chaplins eller bröderna Marx jämlike, men i sina bästa stunder hade han ett helt unikt och smittande vansinne som under några år gjorde honom till biografernas komikerkung.
Gå till toppen