Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Maria Küchen: Kanske borde den skrivande skolka och skapa sin egen litterära ordning?

Det drar ihop sig till terminsstart. Till utbildningarna som börjar i dagarna hör skrivarkurser av olika slag. En gång för snart fyrtio år sedan antogs jag själv till en sådan, en halvårslång utbildning i skapande svenska vid Uppsala universitet.
Det var en av de första författarutbildningarna i Sverige. Sedan dess har möjligheterna att förkovra sig i litterärt skrivande ökat explosionsartat landet runt. Folkhögskolor, studieförbund, universitet och andra institutioner erbjuder inte bara författarutbildning utan också utbildning i att utbilda författare. Litterärt skrivande kan ge formella akademiska examina och tjänster. Är det bra eller dåligt?
Både och, kanske. Författare in spe uppskattar chansen att reservera tid åt sitt skrivande och få respons från andra i stället för att sitta ensamma på kammaren. Garvade förläggare gläds åt att skrivarkurserna idag gör en god del av det arbete som förr ankom på förlagen. Snittkvaliteten på debutantmanus som skickas in till dem sägs vara avsevärt högre än förr.
Andra fruktar att falska förhoppningar om att bli författare uppmuntras i onödan. Leder författarutbildning dessutom till likriktning? Och hur kul är det att försöka läsa ännu en bok på eget förlag av någon som ägnat år av möda åt sitt manus på en skrivarkurs, men inte förstått vikten av redaktionell bearbetning och korrekturläsning?
Själv pendlar jag mellan entusiasm och skepsis. Entusiasmen tar överhanden när jag läser ”Sanning är bara sanning i brist på sanning / Vilket bra mörker”, en antologi med 2016-2017 års elevtexter från skrivarkursen på Albins folkhögskola i Landskrona. Inte så att antologin i alla stycken skulle vara briljant. Kvaliteten på texterna varierar kraftigt. Vad jag uppskattar är det kollektiva uttrycket.
Mer eller mindre skickligt sjunger en kör av mestadels unga röster fram en berättelse om sin tid. Det är vackert och det gör ont. Så lite tycks ha förändrats sedan jag själv var knappt tjugo och gick på skrivarkurs. Samma slags mobbning och utanförskap i grundskolan, samma ångest över att inte kunna eller tillåtas ta plats – bra att det uttrycks, smärtsamt att det tydligen bara fortsätter.
Och nu som förr vill ungdomen ta sig ut i världen och gå vilse även där. Till min glädje undersöker nya skribenter platser som nittonhundratalets litteratörer upptäckte, förbrukade och glömde. Elever vid Albins skrivarlinje – den har funnits i trettiotvå år och tillhör därmed även den landets äldsta – placerar Paris och Venedig på kartan över städer där förvirrade unga skaffar sig livsleda och världsvana. Inget är nytt.
Skrivandet och livet är cykliskt.
Själv underkändes jag i poesimomentet på kursen i skapande svenska eftersom jag skolkade för mycket. Det är inget att skryta med, andra hade uppskattat min utbildningsplats, men det speglar min skepsis mot institutionalisering av litterärt skrivande. Borde inte författande innebära att den skrivande skolkar från institutionella maktordningar och självsvåldigt skapar sin egen ordning, om så bara i språket? Den som går en skrivarkurs lämnas inte ensam med frågan. Hon har kurskamrater att diskutera den med.
Gå till toppen