Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Petter Larsson: Den stora lögnen –om mediernas rapportering av invandrare

Var tredje svensk misstror mediernas rapportering om invandring. Det gör de rätt i. Det visar rapporten "Invandring i medierna" signerad medieprofessor Jesper Strömbäck, som presenterades av Delegationen för migrationsstudier under onsdagen.

Inte på så vis att tidningarna skulle skönmåla eller sopa under mattan, som den populära tesen lyder på den yttersta högerkanten. De mest konspiratoriskt lagda tror rent av att det finns en hemlig överenskommelse från 1987, kallad Lilla Saltsjöbadsavtalet, om att förtiga allt elände invandrarna ställer till med.
Det är precis tvärtom.
Strömbäck och hans medarbetare har läst närmre tusen artiklar i Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet som publicerats mellan år 2010 och 30 juni 2015.
De drar tre tydliga slutsatser. Tidningarna skriver påfallande lika. Det är inte konstigt, de ingår ju samma sociala sammanhang och befolkas av en relativt homogen grupp journalister.
Invandrare betyder i pressen för det mesta flykting. Anhöriga, arbetskraftsinvandrare, återvändande svenskar, gäststudenter och andra grupper är nästan osynliga. Av de artiklar där det framgår vilken typ av invandring det handlar om gäller 86 procent flyktingar.
Invandrare förknippas med problem. Strömbäck kartlägger fem negativa och sex positiva teman i artiklarna. Det i särklass vanligaste temat är ”invandringen försvagar den sociala sammanhållningen", följt av ”invandringen bidrar till kriminalitet”. Först senare kommer det positiva temat om att invandringen bidrar till att företag och det offentliga kan hitta rätt anställda till jobben.
Jag hör redan invändningen: Men det är ju sant!
Tja, inte om man jämför med det vi faktiskt vet från forskning och officiella uppgifter. Ingenting tyder ju till exempel på att tilliten mellan människor skulle ha minskat eller kriminaliteten ökat det senaste årtiondet, samtidigt som vi haft en stor invandring.
”Slutsatsen är”, skriver Strömbäck, ”att det är sannolikt att den nyhetsjournalistiska gestaltningen av invandring bidrar till att människor (1) överskattar omfattningen av flyktingin­vandringen, (2) underskattar andra former av invandring, men också (3) överskat­tar kostnader och problem förknippade med invandring och (4) underskattar hur invandring bidrar positivt till Sverige.”
Jag frågar mig i och för sig varför man bara undersökt narrativ om huruvida Sverige – vem i Sverige? – påverkas negativt eller positivt. Det är ju verkligen inte det enda relevanta perspektivet. Medieberättelserna om hur invandrarna själva och deras gamla hemländer påverkas finns exempelvis inte med – men borde rimligen vara intressanta i sammanhanget.
Det hindrar inte att rapporten är trovärdig och i linje med tidigare forskning, som visar att nyhetsrapporteringen om invandrare sedan flera årtionden genomgående har varit negativ.
Om det verkligen hade slutits en hemlig överenskommelse 1987 hade den med andra ord gått ut på att svartmåla.
Men så är det förstås inte. Negativa nyheter är inget unikt för rapporteringen om invandringen, utan en del av journalistikens kärnuppdrag: att belysa samhällsproblem och rota fram konflikter; att skriva om det hus som brinner, inte om alla dem som inte brinner.
Man ska bara inte förväxla en löpsedel med verkligheten.
Gå till toppen