Klockan var närmare midnatt när han och EM-bronsryttarna kunde sätta sig tillsammans med övriga ledare och några vänner.
På bordet stod en flaska skumpa.
– Men det blir bara ett glas, säger han.
Man ska smida medan järnet är varmt och redan på fredag rider Tinne Vilhelmson Silfvén, Therese Nilshagen och Patrik Kittel i GP-specialen. Det ska mycket till för att lagbronset ska följas upp av en svensk individuell medalj, men Jenå tror att någon eller några av hans ryttare kan vara med och bråka lite om topplaceringarna.
– Jag tror att det här ger en väldig push för allihop inför specialen. Nu släpper nerverna och de kan ge järnet.
Jenå tillträdde som förbundskapten efter OS i Peking, i en tid då svensk landslagsdressyr var ifrågasatt, inte minst av Sveriges olympiska kommitté.
Nio år senare och efter så många nära-medalj-upplevelser fick han äntligen uppleva känslan som medaljör – och dessutom på hemmaplan.
– Det här är en underbar känsla. Det vände lite när Tinne fick så pass bra betalt (i onsdags). Vi visste att de här två (Therese Nilshagen och Patrik Kittel) kan bra.
Han har inte bara skickliga ryttare och konkurrensdugliga hästar. Vid sidan av den kollektiva sportsliga förmågan finns också ett gäng aktiva och ledare som trivs tillsammans. Det har skapat harmoni och samhörighet.
Jenå:
– Vi har blivit tajta, inte minst tack vare Kjell Enhager (mental coach). Jag vet vad de vill höra före och efter ritten. Vi behöver bara titta på varandra ibland eftersom vi känner varandra utan och innan. Vi har rest tillsammans, bott ihop i två olympiska spel och vet när vi kan prata och när vi inte ska prata för att inte störa någon.