Kultur

Wilhelm Agrell: Läsvärd biografi trots tio minuter med Carl

Björn Häger fick blott tio minuters audiens med Carl Bildt. Trots det har han skrivit en läsvärd och avslöjande biografi om expolitikern som ständigt duckar för kritiska frågor.

Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT

Björn Häger

BOKEN. Uppdrag Bildt. En svensk historia. Norstedts.
Vem är han egentligen, det politiska underbarnet Carl Bildt. En gymnasist som nu nått pensionsåldern och jämte Olof Palme är Sverige främste mediedomptör i modern tid? Ja, svara på den frågan den som kan.
Den senaste i raden som gett sig i kast med fenomenet Bildt är mångårige radio- och tv-journalisten Björn Häger som å yrkets vägnar haft med Bildt att skaffa otaliga gånger, ofta med ett journalistiskt magert resultat.
Arbetet med den stora politiska (eller mediala) biografin "Uppdrag Bildt. En svensk historia" börjar inte särskilt lovande för författaren. Häger upptäcker snabbt, i den mån han inte redan vet det, att han är femfalt dödskallemärkt. Biografi? Bildt har inte tid, är inte intresserad, avbryter de ynka tio minuternas audiens och hälsar omsider Häger att mejla för ett sammanträffande men svarar sedan aldrig.
Men skam den som ger sig. Om en normal politisk biografi strandar på den ännu levande huvudpersonens brist på samarbetsvilja så väljer Häger en annan väg. I Kungliga bibliotekets källare finns en databas över tidningsartiklar från 1800-talet och framåt. Sökbegreppet Carl Bildt ger föga förvånande 64 840 träffar. Ingen guldgruva kanske, men en försvarlig hög för en grävande journalist att leta nålar i.
Vad läsaren får sig till livs i Hägers välskrivna och läsvärda bok är i hög grad mediegestalten snarare än politikern Bildt. Skillnaden ska inte överdrivas och med tiden tenderar de två att flyta ihop och ingå en lycklig förening hos en utrikesminister som flyttar politiken från Arvfurstens palats till sin personliga blogg, dit de anställda får gå om de vill veta något om den politik de förväntas företräda. Bildt framstår i sin dränering av träsket vid Gustav Adolfs torg som en större föregångsman än vad samtiden riktigt insåg.
Det blir mycket klättrande, regeringsbildande, regeringskrisande och interna moderata konvulsioner i denna omfångsrika bok. Läsaren behöver utrusta sig med en god portion tålamod men kan under processens gång trösta sig med att Häger gjort grovgörat med de 64 840 artiklarna. Och genom att följa ett mediefenomen under lång tid, decennium efter decennium, får Häger intressanta mönster att framträda och successivt förtydligas.
Det mest påfallande av dessa är den teknik Bildt utvecklar för att hantera kritiska frågor från journalister – för övrigt samma teknik som han i valda delar utnyttjar som utrikesminister mot sina egna tjänstemän. Utgångspunkten är det självskrivna intellektuella övertaget. Bildt vet allt, åtminstone bättre än alla andra. Kritiska frågor eller – gud förbjude – frågor som han inte vet svaret på är alltså per definition korkade, irrelevanta eller illasinnade. Detta förklarar han för reportern, som då i bästa fall kommer av sig, varpå Bildt antingen travar iväg eller håller en kortare föreläsning om något favoritämne.
En alternativ teknik är att angripa reportern med namns nämnande. Detta gör, påpekar Häger, i många fall intervjun osändbar, vilket naturligtvis Bildt vet. Nästa metod är att konstant prata i munnen på reportern, vilket får denne att tappa koncepterna eller resulterar i en intervjuparodi. Slutligen återstår klassikern att vägra låta sig intervjuas eller avbryta och gå. Medial härskarteknik är inget unikt men frågan är om någon annan i svensk offentlighet nått Bildts nivå. Det är inte särskilt raffinerat men definitivt effektivt, både i det lilla och i stora principiellt viktiga frågor.
Sommaren 1995 utses Carl Bildt till EU:s medlare i Bosnien och den bosnienserbiske generalen Mladics massaker i Srebrenica hamnar på hans bord. Eller snarare motsatsen. Medan blodbadet fortfarande pågår tonar Bildt ner saken, talar om obekräftade rapporter och att Mladic personligen lovat honom att Röda Korset ska beredas möjlighet att registrera alla fångar, vilket är enkelt eftersom det inte finns några.
Som många västeuropeiska politiker, diplomater och militärer blir Bildt grundlurad. Han tror sig kunna förhandla med skurkar men underskattar både Mladics folkmordslogik och sin egen okunnighet.
Allt detta är mänskligt och förståeligt, men Bildt förnekar och retuscherar, skriver om historien så att den passar honom och bemöter alla kritiker med teknik nummer 1, alltså att de är okunniga, inte läst på och ställer fel frågor. Häger visar hur den mediale Bildt i sin iver att rentvå sig tonar ner omfattningen av massakern, men framförallt hur han vältrar över ansvaret på offren som inte försökte försvara sig, åtminstone inte bra nog. Dessutom var hans främsta prioritet att ordna fri lejd åt den holländska FN-styrkan som lagt benen på ryggen när det körde ihop sig.
Efter uppdraget i Bosnien börjar en lukrativ tid. Carl Bildt är ett internationellt namn och kan med detta och sitt kontaktnät tjäna stora pengar. Han får två styrelseuppdrag som ger stora, till och med mycket stora, inkomster, först det i Sverige relativt okända oljeimperiet Lundin Oil (senare Lundin Petroleum) och sedan i Lundinimperiets Vostok nafta, vars främsta verksamhet är att vara delägare i det ryska gasbolaget Gazprom.
Båda dessa uppdrag blir problematiska när Bildt blir utrikesminister 2006, och han avvecklar dem, dock inte förrän han hunnit göra miljonklipp på aktieoptioner. Men Lundin Oil lämnar fläckar som är svåra att få bort och som är problematiska för den Bildt som gärna vill marknadsföra sig själv som handelsresande i fred.
En rad internationella organisationer som undersökt förhållandena i Sudan kommer fram till att Lundin Oil inte bara stöttat en skräckregim, utan också att oljeutvinningen, tvärt emot företagets glättade bild, inte lett till lycka och välstånd utan till död och fördrivning för befolkningen i prospekteringsområdet.
Gång på gång får den tidigare oljekonsulten frågan om sin och företagets roll, och gång på gång avfärdar Bildt alla påståenden om övergrepp. Ingenting har hänt, de internationella organisationerna som granskat saken är klåpare och dessutom har han inget sett, inget hört och inget vetat. En efter en viftas granskande journalister bort enligt ett nu välbekant mönster. Alla tröttnar. Och Carl skyndar vidare.
Men någonstans brinner en annan slags stubin långsamt. 2010 inleder den internationella åklagarkammaren i Stockholm en förundersökning mot det som nu heter Lundin Petroleum. Så småningom arbetar fyra utredare med fallet. Hösten 2016 blir det känt att både Lundin Petroleums vd och dess ordförande delgetts misstanke om medhjälp till grovt folkrättsbrott i södra Sudan 1997-2003.
Carl Bildt har vid det laget lämnat politiken och det är för sent att backa bandet till alla arroganta avfärdanden av frågor om vad Lundin Oil och dess styrelse egentligen var inblandad i. Och grovt folkrättsbrott är helt enkelt lite för stort jämfört med krognotor, TV-licenser och olaga inköp av Toblerone. Det är trots allt en svensk historia Hägers bok handlar om.
Gå till toppen