Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Blodet som aldrig tvättas bort

Colson Whiteheads skildring av slaveriet är ett stycke storslagen epik, skriver Niklas Qvarnström.

New York-bon Colson Whitehead, född 1969, har skrivit sex romaner. "Den underjordiska järnvägen" är den första som ges ut på svenska.Bild: Madeline Whitehead

Colson Whitehead

BOKEN. Den underjordiska järnvägen. Övers Niclas Nilsson. Albert Bonniers förlag.

Vinnare av både Pulitzerpriset och National Book Award. Etta på New York Times bästsäljar-lista i veckor. En roman med en begeistrad puff av Barack Obama på skyddsomslaget, och ett ärende så angeläget att den enligt en kritiker borde vara obligatorisk läsning i klassrummen. Snart ska den bli påkostad tv-serie. Det är sannerligen ingen liten bagatell den amerikanske författaren Colson Whitehead introduceras med på svenska.
Så är det heller inget nätt litet kapitel av Förenta Staternas blodiga historia han tagit sig an. Blod som levrat sig och aldrig går att tvätta bort. ”Den underjordiska järnvägen” är en historisk roman, om slaveri och frihetslängtan i den amerikanska södern, men den skildrar en epok med efterverkningar långt in i vår egen tid. Tumultet kring statyerna i Charlottesville helt nyligen är bara ett exempel på det.
Under 1800-talet var ”den underjordiska järnvägen” en metafor: den bevingade beteckningen på det hemliga system av flyktrutter som upprättats – från bomullsplantagerna i Georgia till de delstater där slaveriet avskaffats och hela vägen upp till Kanada. Om de slavar som flytt från sina ägare, och hur jägarnas belöning kunde se ut, kan läsas i autentiska efterlysningar som återkommer då och då mellan kapitlen som bisarra tablåer om mänsklig egendom och tidens juridiska besittningsrätt.
Hos Whitehead har den metaforiska järnvägen fått uppstå i konkret form. Mil efter mil av tunnlar löper under den blodbesudlade odlingsjorden, med provisoriska stationer under fallfärdiga lador och trafikerade av lokomotiv som skaffats fram av abolitionister och andra motståndare till slaveriet. Vem har byggt järnvägen? Det besvaras med en given retorisk fråga: ”Vem bygger något i det här landet?”. Det gäller också det man officiellt stoltserar med ovan jord: ”Svarta händer”, heter det mot slutet av romanen, ”byggde Vita huset.”
En av dem som invigs i den underjordiska järnvägens hemligheter är Cora, romanens obestridliga hjältinna. Hon är sexton eller sjutton – slavarna har inga födelsedagar – när hon flyr från de fruktade bröderna Randalls bomullsplantage i Georgia. Med sig har hon det färska såret vid tinningen efter sin ägares käpp och den några år äldre slaven Caesar.
Det är inget lätt beslut. Colson Whitehead lämnar inte mycket åt läsarens fantasi i beskrivningarna av de straff som väntar den ”egendom” som återbördas efter att ha fått smaka på friheten. Men framförallt: världen därute; hur rör man sig i den? Och vad är det för någonting egentligen, detta väldiga och motsägelsefulla Amerika?
Det får Cora reda på undan för undan, i delstat efter delstat, medan de lager av rasism och förtryck som USA:s välstånd vilar på avtäcks. I South Carolina, som författaren gjort till en fristad för förrymda slavar, möter hon för första gången i sitt liv vänliga vita människor. Hon, som slitit på bomullsfältet sedan barnsben, får uppleva hur det faktiskt känns att ha en bomullsklänning på sig.
Men rasismen har många schatteringar. Den svidande ironin i att Coras första jobb är att fungera som levande utställningsmaterial på ett museum som visar upp livet i USA, är inte att ta miste på. Och de milda doktorerna som undersöker henne och hennes olyckssystrar och -bröder visar sig vara involverade i ett medicinskt projekt, med syfte att hålla födelsetalen bland svarta nere.
Även slaverimotståndarna är rädda för att afroamerikanerna ska bli för många, eller alltför fria för den delen. För vad kommer de att göra med den krympande vita majoriteten då? Samma rädsla återfinns hos slavdrivarna i södern. Tanken på en hämnd de innerst inne vet vore rättmätig plågar dem om nätterna, trots de Bibelstycken om Hams mörka och fördömda stam de förlitar sig på under dagen.
Cora själv tror inte på ett enda ord i Bibeln, förutom Uppenbarelseboken som hon kommer i kontakt med sedan hon lärt sig läsa: ”Den beskrev slavplantagen i kod.”
Ljuset i tunneln dröjer i ”Den underjordiska järnvägen”. Friheten fortsätter vara en hägring för den som är på flykt. Turerna är många, liksom dusterna med den notoriske slavjägaren Ridgeway som ständigt flåsar Cora i nacken och sprider filosofiska sentenser om ”det amerikanska imperativet” omkring sig. Det som värnar mer om egendomsrätt än mänskligt värde.
Med tanke på ämnet kunde det ligga nära till hands att koppla Colson Whitehead till andra uttolkare av den afroamerikanska erfarenheten, som Alex Haley eller Toni Morrison. Det vore inte direkt missvisande, men rent litterärt knyter ”Den underjordiska järnvägen” mer an till amerikanska klassiker av berättare som John Steinbeck. Ett stycke storslagen epik, trots att den bara spänner över femton månader.
Borde den vara obligatorisk läsning i de amerikanska klassrummen? Mycket av den senaste tidens rapporter, om stämningarna på sina håll i de tidigare slavstaterna, skulle kunna vara ett argument för det – även om den är så mycket mer än en barsk historielektion eller inlaga.
Gå till toppen