Heidi Avellan

Heidi Avellan: Fast det får man väl inte säga?

Moralisk stormakt – visst retar det grannarna i Norden. Ska Sverige skämmas? Nej, men skärpa sig.

Medborgarplatsen i lördags.Bild: Jonas Ekströmer/TT
Terrordåd i Åbo, mitt på torget, mitt på blanka eftermiddagen. Två dödade och åtta skadade, långt fler i sorg och chock. Vem hade räknat med det? Knappt någon, förstås. Terrorister slår till oväntat och sår fasa.
Så blir Åbos sak också vår. Av flera skäl.
En av hjältarna på torget är Hassan Zubier från Stockholm, som försökte rädda en kvinnas liv med risk för sitt eget.
En av de misstänkta för inblandning är en pojke som bytt gatan i Marocko till gatan i Sverige. Han kom som 14-åring och sökte uppehållstillstånd, men ansökan avskrevs. Sedan hösten 2015 har svensk polis haft i uppdrag att utvisa honom, uppger DN (23/8). Ytterligare en svensk som figurerat i utredningen har släppts.
Också de här terroristerna är invandrare, ja. Men det är alltid individer som begår brott. Det är viktigt att hålla i minnet när många åter ser en chans att misstänkliggöra stora grupper.
Och ge storebror Sverige en spark på smalbenet.
Sverige är så himla PK, man får inte tala om invandringen, brukar det låta i främlingsfientliga kretsar. I takt med att flyktingströmmen växte hösten 2015 stegrades tonfallet – nu brister fördämningarna:
”Ut med packet”, vrålade förmenta patrioter på Medborgarplatsen i Stockholm förra helgen. ”Inga afghaner på våra gator”, skanderade ”Svärjevännerna”. Någon hoppades att de unga afghaner som protesterar mot avvisningar ska bli "våldtagna som djur", någon annan att de ska "dö i nästa terrordåd”.
Att utvisningsbeslut ska verkställas är en legitim åsikt, trots läget i Afghanistan. Att spotta och svära är bara pöbelfasoner.
De som kallar sig Sverigevänner hojtar gärna gällt om hur illa ställt det är i landet. Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson svarade i Wall Street Journal på president Donald Trumps besynnerliga insinuationer om ”last night in Sweden”: Trumps påhopp var en underdrift, judar är ”internflyktingar” i Malmö, kvinnor känner sig otrygga, sexbrotten ökar, återvändande från IS tas emot med öppna armar och upploppen ökar.
Budskapet upprepas, sprids över gränser och vrids till.
I Danmark häcklas Sverige sedan länge och därifrån lånar sedan svenska rasister ogenerat variationer på temat ”men det får man väl inte säga”.
Häromdagen ringde en reporter från norsk radio och frågade hur vi i Sverige ser på att Norge är så besatt av ”det svenska tillståndet”. Hade det inte varit för författaren Anne Holts artikel i DN (27/6) hade jag inte ens förstått frågan.
Hennes rubrik löd ”Så blev Sverige ett land att skämmas över”. I den norska debatten framhålls Sverige som ett varnande exempel över ett urartat samhällsbygge, skrev hon, och uttrycket står för en invandring bortom all kontroll som ödelägger folkhemmet. Att det spritts förklarar hon med ”gilla-och-dela-kulturen … [som] har blivit en arena för yttranden som är så fria att de inte låter sig stoppas av något. I alla fall inte av att de är osanna”.
Under sitt besök på Arbeiderpartiets landsmöte i april blev statsminister Stefan Löfven (S) tillfrågad om sin syn på det här "svenska tillståndet". Att han aldrig hört om det var häpnadsväckande, menar Holt, för det myntades tidigt 90-tal då en av konservativa Høyres ledamöter i stortinget krävde visumtvång för bosniska flyktingar för att undvika ”det svenska tillståndet”.
”Vi får aldrig acceptera det svenska tillståndet i Norge. Därför ska FrP vinna valet”, avslutade invandringsminister Sylvi Listhaug sitt tal på partiets landsmöte i våras. FrP föser ihop allsköns negativa konsekvenser under begreppet. Utöver den vanliga litanian om stor invandring och samhällets undfallenhet – som det brukar låta – omfattar listan segregation, utanförskap och hederskultur.
Reella samhällsproblem. Fast inte särskilt svenska.
Även om jag inte uppsnappat just detta begrepp i debatten så finns tankegodset om Sverige som varnande exempel också i Finland. Men en ny bisarr vinkel ger professor Paul Lillrank när han i Hufvudstadsbladet (18/8) skriver att Sverige kan bli en större säkerhetsrisk än Ryssland. Att ”den muslimska massinvandringen” till Sverige är en ödesfråga ”större än Putin”.
Häpnadsväckande, minst sagt.
Står Sverige inför stora utmaningar? Ja. Har invandringen medfört problem? Det vore lögn att påstå något annat. Är läget hopplöst? Nej, men att göra-listan är lång. Och självklar, för en liberal:
Det gäller att med kraft försvara rättsstaten och öppenheten. Den liberala demokrati som extremisterna vill förstöra.
Kvinnor som vittnar om att mörkermän från det gamla hemlandet gör sig breda i svenska förorter måste tas på allvar. Skolan och socialtjänsten måste ställa upp för alla flickors rätt att välja sitt liv.
Arbete är vägen in i samhället och ut i friheten – för kvinnor och män. Sverige behöver utbilda och bygga kompetens, men också erbjuda enkla jobb. Skolan får inte svika invandrarkillarna. Polisen måste koppla greppet i problemområdena, stoppa kriminalitet och radikalisering.
Dagens rödgröna regering lyckas inte övertyga om att allt ordnar sig, trots god ekonomi. Integrationen lämnar mycket övrigt att önska.
Men ett land att skämmas över? Allt annat. Skämmas ska de som inte tar ansvar för medmänniskor på flykt. De som står med flaggan i hand och skriker ”ut med packet”. De som matar utländsk debatt med lögner.
Riktiga Sverigevänner kan vara kritiska, men snackar inte skit om sitt land.
Gå till toppen