Barren tycks rispa mot ytan, som en kittling mot huden. Elizabet Thuns måleri för med sig doften av gran och kåda. Där är tjärnens nattsvarta spegling, och mellan stammarna lysande fläckar av blomster och fjolårets löv. Det är en skönhet så drömsk att det suger i maggropen där längtan bor. Men precis som i vanlig ordning när det gäller den Malmöbaserade konstnärens arbete är det ingen renodlad naturromantik hon lockar fram. Istället skiktas bilden när tid och rum löses upp. Om det nu är till uppväxtens småländska skog som hon under de senaste åren återvänt, tränger andra platser, konstruktioner och minnen in i dess djup.