Kultur

The Square: Rolig – men en återvändsgränd

Dominic West spelar konstnär och Terry Notary en utflippad performanceartist i Rubens Östlunds "The Square".Bild: Tri Art Film

The Square

BIO. DRAMAKOMEDI. Sverige, 2017. Regi: Ruben Östlund. Med: Claes Bang, Christopher Laessø, Elisabeth Moss, Dominic West, Terry Notary. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.22.

Under arbetet med en utställning på temat tillit och misstro råkar konstintendenten Christian ut för ett fult stöldtrick på en gata i Stockholm. Ett upplivande ögonblick där han känner sig full av manligt mod och medborgerlig tåga visar sig vara en blåsning. Han blir av med plånbok, manschettknappar och mobiltelefon.
I Ruben Östlunds guldpalmsvinnare ”The Square” prövas den välbärgade kulturella medelklassens sociala tillit, jämlikhetsideal och tolerans på flera sätt. Utfallet är ett fatalt tillkortakommande där de silar mygg och sväljer kameler.
Christian spårar mobilen till en förort. Peppad av sin unge och liksom han själv danske assistent Michael – ”svenskarna är inte här nu, inget politiskt korrekt tjafs!” – drar han dit och lägger hotbrev i samtliga brevlådor i ett höghus dit de lyckats lokalisera mobiltelefonen.
Scenerna där han och Michael planerar aktionen är obetalbara. Den plötsliga grabbiga gemenskapen, och sedan fegheten i främmande förortsland som får Christian att spela chefskortet för att tvinga assistenten att ta riskerna – det är så underbart, pricksäkert pinsamt, och väldigt Östlundskt.
Hoten har faktiskt effekt, Christian får tillbaka sina saker, men naturligtvis slutar det inte där. Han har ju pekat ut en massa oskyldiga grannar som tjuvar, som om det var skitsamma att klumpa ihop dem. En av de ansiktslösa träder fram ur den mindre bemedlade dimman i fjärran, och han är inte glad. ”Det är för konstigt att du är här”, är Christians irriterade reaktion när den förorättade pojken söker upp honom i hans egen miljö.
Såhär långt blinkar filmen lite grand till Michael Hanekes ”Dolt hot” (2005), där det omvänt är en kulturmedelklassman som får hotfull post, och som söker upp den han tror är skyldig: en fransk-algerisk, nu drygt medelålders, pojke som han minns från sin uppväxt. Haneke lånar thrillerformen när filmen speglar en kolonial ordning, och de privilegierades paranoida skräck för en maktomkastning och hämnd de vet skulle äga sin rättmätighet.
Ruben Östlund tar en annan väg. Hans fokus ligger mer på hur mycket vi klamrar oss fast vid, och hur lätt vi skakas ur, våra sociala roller och hur tunn vår civiliserade fernissa är. Därmed hamnar gänget på konstmuseet där Christian jobbar i centrum, och det är bäddat för komedi.
Till höjdpunkterna hör mötena om marknadsföringen av konstverket ”The Square”, en ruta där alla som kliver in ska åtnjuta ”samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad”, och få den hjälp de ber om. De hippa pr-killarna siktar direkt på att chocka i sociala medier, medan en sober, grånad man i svart nickar eftertänksamt med en skrikande bebis på axeln. Han är en av många välfunna typer, toppade av museets vd Elna, komplett med Lundaskånska och vinthund.
Skådespeleriet är strålande, från amerikanska stjärnor som Elisabeth Moss till minsta biroll. Claes Bang är utsökt i huvudrollen som den självsäkre men alltmer kantstötte och frustrerade Christian. Hela produktionen är flott – miljöer, foto, musiksättning.
Filmen rymmer en generös mängd situationskomiska skeenden och tablåer, däribland en sexakt mellan Christian och en amerikansk kulturjournalist och en massa referenser till samtida svensk samhällsdebatt.
”The Square” är också den av Östlunds filmer där jag tydligast märker hans influenser från Roy Andersson. De visar sig tyvärr i några omisskännligt platta scener som när välklädda ben hastar förbi en uteliggare, en man med tourettes saboterar ett publikt konstnärssamtal, och när en kungastaty tappas i marken. Barnskriken som återkommer är en väl simpel illustration av att något viktigt försummas.
Ett värre problem är ensidigheten i igenkänningen som filmen bjuder in till. Att bara kritisera klassperspektivet i sig vore banalt – klart man kan göra politiskt intressant film om välsituerade kulturarbetare. Men det finns en gräns mellan när man skildrar ett inskränkt perspektiv, och när man själv gör sig skyldig till det. Jag vill nog påstå att filmen överskrider den när tiggare, förortsbor, städare och så vidare reduceras till ett slags rekvisita som huvudpersonerna liksom krockar med, varpå vi får följa deras kamp med svallvågorna.
”De andra” blir enkla indignationshöjare i ett komiskt drama vars budskap, till slut, blir ett självhat som den radikala medelklassen är väldigt bra på att vältra sig i. Jag njuter verkligen långa sträckor på vägen dit, men det är en återvändsgränd.
Läs mer:Utsikt från en palmtopp
Läs alla artiklar om: Filmfredag 25 augusti
Gå till toppen