Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Patricia Lorenzoni: Anna Kinbergs avgång: Det är aldrig fel på politiken...

Anna Kinberg Batra.Bild: Susanna Persson Öste/TT
Lider den svenska politiken av utbrändhet? Under de månader som föregått Anna Kinberg Batras fall som partiledare har jag påmints om egna perioder av arbetsrelaterad utmattning; känslan av att försöka täta fjorton sprickor i en bristande damm med bara två händer. Du vet att situationen är ohållbar, att felet ligger i själva konstruktionen, men du har bara två händer och sprickorna är fjorton stycken. Dessutom tycks du ha blivit helt oförmögen att bedöma vilka sprickbildningar du borde prioritera, därför står du bara kvar och famlar hit och dit med ditt ynka par händer.
Metaforen handlar nu inte om Anna Kinberg Batra, eller ens om Moderaterna; den handlar om svensk politik i stort. Under två dryga mandatperioder har Sverigedemokraterna, som en Svarte Petter på andra sidan den dåligt konstruerade dammen, tillåtits sätta villkoren för samtalet. Ingen vill ha Jimmie, men alla vill ha hans väljare. Vad göra? Det politiska samtalet och de politiska förslagen har anpassats till mer eller mindre välgrundade föreställningar om vad dessa väljare vill. Vilket i sin tur bekräftar den sverigedemokratiska världsbild som samtliga andra partier säger sig avvisa.
Det är inte bara motsägelsefullt. Som politisk strategi är det dömt att misslyckas. Och när det väl misslyckas, skylls det på bristande kommunikation. När Anna Kinberg Batras invit till SD fick Moderaterna att rasa i opinionen, hävdade hon att det var för att hon varit otydlig med vad hon ”menade”.
Ergo: Det är aldrig fel på politiken, bara på hur den kommuniceras.
Detta är symptomatiskt för ett tillstånd som emellanåt kallats för ”postpolitiskt”, och som ingalunda begränsar sig till Sverige. Image, varumärke och kommunikation överskuggar faktiskt politiskt innehåll. Visioner om hur samhället ska organiseras får stryka på foten till förmån för förvaltandet av det som är. Människor bekräftas i sina känslor av att samhället egentligen inte går att förändra; det enda vi väljer är färgen på omslagspapperet. Detta är i sin tur mycket tacksamt för alla som redan är vinnare i rådande ekonomiska system.
Men postpolitiken är också ett synnerligen gynnsamt klimat för populister som glatt framställer sig som motståndare till det etablissemang av vilket de hela tiden blir en allt mer etablerad del. Gemensamt för högerpopulistiska rörelser som Sverigedemokraterna, är att skulden för den upplevda maktlösheten läggs på dem som är än mer utsatta; flyktingar, arbetskraftsinvandrare från syd och fattiga EU-medborgare. När de traditionella partierna reducerar sin politik till att försöka navigera i denna populism snarare än att rita upp sina egna kartor, faller de på eget grepp.
Anna Kinberg Batra offras nu av sitt eget parti. Mediebevakningen av Moderaternas kris har handlat till stor del om just kommunikation, image, opinionsstrategier och huruvida det ska pratas med SD eller inte. Vad som är desto mer undanskymt är politikens innehåll. Om det ens finns något sådant kvar.
Gå till toppen