Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Konst som terapi i en tid av inre och yttre oro

Shelley Vanderbyl.Bild: Shelley Vanderbyl

Something can happen beyond expectation

KONST. Nisrine Boukhari, Muhammad Ali, Diana Jabi, Mohammed Abd Alwasi, Shelley Vanderbyl, Rezan Arab och Nikolina Mimi Ställborn. Galleri Rostrum, t o m 10/9.
Tänk att ha ett paradis att plocka fram ur fickan när det som mest behövs. En hemlig tillflyktsort om vardagen bågnar och spricker. Inuti den minimala plåtask som en gång rymt värktabletter öppnar sig ett magnifikt landskap med vidsträckta bergskedjor under en blå himmel där molnen seglar förbi. Andra gånger lockar solbelysta ängar och smaragdgröna skogar. Oftast är det hemtrakterna som kanadensiska Shelley Vanderbyl målar med sådan omsorg i miniatyr. Den första asken var till en vän som kämpade med psykisk ohälsa. Ett försök att ge ett ögonblicks andrum, ingång till en annan värld.
Kan konst vara terapi, inte bara för konstnären utan också betraktaren? Det är frågan som driver syriska, numera Stockholmsbaserade kuratorn Abir Boukhari när hon samlar sju internationella konstnärer på Galleri Rostrum. Där tecknar Muhammad Ali med tusentals små streck mannen som mediterar, sinnebilden av avklarnat lugn. Men bakom de mjukt svällande volymerna och fridfullt slutna ögonen, ligger ett mödosamt precisionsarbete som fordrat ovillkorlig närvaro. Både motivet och processen blir ett sätt att handskas med den inre och yttre oro som präglar vårt samhälle och vår tid. Liksom Nisrine Boukharis suggestiva och lågmält sorgsna videoverk kan det även förstås mot flyktens och exilens tillstånd.
Under tiden låter Nikolina Mimi Ställborn kroppens inre former slingra över det midnattsblå djupet i sin monumentala målning på textil. Där är hjärnans vindlingar, skelettets vithet och kanske nervtrådar i trassliga härvor av smärta och ovisshet. Som så ofta när konst berör bottnar utställningens bidrag både i det helt personliga och allmängiltiga. Det är dithän Abir Boukhari vill komma, när hon synar konstens möjlighet att göra tillvaron bättre eller mer uthärdlig. Inte som medicin eller terapi i ordets vanliga bemärkelse, men som ett sätt att få bekräftelse: jag är inte ensam om det här.
Resultatet är en fint sammanvägd helhet, med verk i vars sällskap jag gärna stannar kvar.
Gå till toppen