Kultur

Rappt och skickligt om en introvert och ängslig figur

"Lusten och ensamheten" är en rapp och ytterst läsvärd – men väl förlåtande biografi, skriver Arvid Jurjaks.

Bild: Sofia Runarsdotter

Jesper Högström

BOKEN. Lusten och ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg. Weyler förlag.
Det är tröstande att tänka på Hjalmar Söderberg som en posör. En välklädd, och klädsamt svårmodig pessimist från förra sekelskiftets Stockholm, då det som ungefär motsvarar dagens hipsters kallades ”grilljanne”, och Hjalmar Söderbergs litteratur kunde avfärdas som just ”en grilljanne om en grilljanne”.
Så läser man Jesper Högströms nya, uthålliga biografi, ”Lusten och ensamheten”, och posen byts ut mot en sorglig tragedi – för flera inblandade. Efter 500 sidor, varav de avslutande 150 ägnas åt Söderbergs sista trettio improduktiva år i livet då alkoholism, paranoia och depression tog överhanden, börjar jag motvilligt längta efter just det som Söderbergs belackare anklagade honom för att sakna: något uppbyggligt, något med framåtanda.
Jesper Högström har gått grundligt tillväga för att avtäcka personen bakom ett författarskap som räknas till ett av de främsta i den svenska litteraturhistorien. Det är det första, heltäckande försöket sedan den nu bortgångne Söderberg-kännaren Bure Holmbäcks snart 30 år gamla biografi. Sedan den gavs ut 1988 har det stadigt ihållande intresset för Hjalmar Söderberg bidragit till nya uppgifter om hans liv, hans tid och hans litterära gärning. Till de främsta bidragen hör Johan Cullberg och Björn Sahlins bok "Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskapskatastrof” från 2014, som kastar nytt ljus över den bottenlösa olycka som Hjalmar Söderbergs första hustru, Märta, levde i.
Jesper Högström lutar sig tungt mot Cullberg och Sahlin i de delar som rör Märta Söderbergs öde. Men den viktigaste källan är Hjalmar Söderbergs romaner, pjäser och noveller.
Det är alltid vanskligt att göra biografiska tolkningar av skönlitteratur. Men i Hjalmar Söderbergs fall har det länge antagits att mycket av hans krampaktiga skrivande är hämtat från hans egna, ibland lika krampaktiga upplevelser av livet. Och genom spänstiga jämförelser med dagboksanteckningar och brev inom de kretsar där Söderberg rörde sig tecknar Jesper Högström ett levande och övertygande porträtt av en introvert och ängslig figur med en, för yrkesgruppen författare, sällsynt dålig förmåga till att hitta på.
Genom att samtidigt peka på författarens tillhörighet i den litterära offentligheten träder en hel sekelskiftesvärld fram, full av falanger och kotterier, och där kulturstriderna, barrundorna och de exklusiva salongsbjudningarna avlöste varandra.
Också Hjalmar Söderbergs ibland svårplacerade politiska tillhörighet får en grundlig genomgång. Högström gör till exempel en viktig poäng av att Söderbergs försvar för kvinnors rättigheter egentligen bara gällde kvinnors rättigheter som sexuella varelser. För att vara en så klarsynt författare, med bland annat ett helhjärtat och glödgande hat mot nazismen, var han häpnadsväckande fientlig mot kampen för kvinnlig rösträtt.
Om man vill spetsa till det avfärdade Söderberg de så kallade rösträttskvinnorna med att de inte blivit påsatta ordentligt. Högström i sin tur förklarar det – drastiskt sammanfattat – med att det snarare var Söderberg som inte fått komma till. Överraskande övertygande härleds stora delar av hans både misogyna och elitistiska drag till utsatthet och mobbning i barndomen.
Mindre övertygande är ett par insinuanta antydningar om Söderbergs älskarinna, Maria von Platen. Det är ingen nyhet att Söderberg bearbetade den relationen i bland annat pjäsen ”Gertrud” och ”Den allvarsamma leken”. Detta sårade von Platen, som skulle ha fått löfte om att inte bli föremål för något diktande. Jesper Högström föreslår, i en av sina tyvärr rätt unkna gliringar mot henne, att det var naivt av henne att ”konsekvent ge sig i lag med författare” och sedan lita på löften om att inte bli omskriven.
Hjalmar Söderberg beskrivs ofta som tafatt och handlingsförlamad. Men han lyckades hela tiden omge sig med mäktiga vänner som kunde avstyra de värsta katastroferna. Detta kan ställas i kontrast till hustrun Märtas öde. Under hela äktenskapet kämpade hon mot svår reumatism och en delvis därav allt djupare social stigmatisering.
Den konflikträdde Söderberg drog sig undan och hustruns tillvaro med parets tre barn blev hopplös. När hon vägrade skilsmässa konspirerade samma människor som höll maken om ryggen för att få henne förklarad sinnessjuk. Att projektet lyckades 1917, efter arton års äktenskap, bedöms som ett övergrepp i Cullberg och Sahlins bok. Högström är mer nedtonad – och menar att Märta för sitt eget bästa borde ha gått med på att skiljas långt tidigare för att undvika katastrofen.
Det finns på det hela taget en förlåtande underton i ”Lusten och ensamheten”, som annars är en på flera plan rapp, skicklig och ytterst läsvärd biografi. En av de bärande teserna i boken är att Hjalmar Söderberg i det tysta skyddades av framför allt kvinnor i sin omgivning. Hit hör hans syster Frida Söderberg, förläggarhustrun Lisen Bonnier och senare även dottern Dora. Jesper Högström framställer det närmast som en omedveten kraft hos Hjalmar Söderberg. En kraft som intressant nog inte heller Jesper Högström tycks ha kunnat värja sig från helt.
Gå till toppen