Kultur

Terapi under tältdukarna på Louisiana Literature

Laurie Anderson. Paul Auster, Linn Ullman och Siri Hustvedt på Louisiana Literature.Bild: Ann lingebrandt
Nog för att det brukar vara stjärntätt på Louisiana Literature, men i år har konstmuseets återkommande litteraturfestival samlat ihop något som liknar författarnas superliga. Här minglar Nobelpristagare med blivande Nobelpriskandidater, de mest hajpade romanförfattarna med de hippaste performancepoeterna. Lite underdimensionerat för de skaror sådana gäster lockar är museet allt: jag försöker kika under tältduken för att få en glimt av författarna, tränger mig fram från inställda programpunkter till överfulla salar.
Att många av dem – som Zadie Smith, Svetlana Aleksijevitj, Linn Ullmann –­ är på återbesök säger något om dragningskraften hos festivalen, som nu är inne på åttonde upplagan. Modernistisk konst, en grönskande skulpturpark med sundsvy och en tålmodigt entusiastisk publik är förstås en oemotståndlig kombination.
Men även om inramningen skapar en känsla av inhägnad idyll är det ofrånkomligt att världen utanför tränger sig på. Som den gör också i litteraturen. När Paul Auster, aktuell med tegelstensromanen ”4321”, inviger festivalen på torsdagseftermiddagen berättar han att han först tänkt kalla boken ”Ferguson”, vilket är namnet på de fyra versionerna av huvudpersonen. Men så inträffade 2014 dådet i orten Ferguson, där en svart artonåring sköts till döds av en vit polisman, och plötsligt gav titeln helt andra associationer. Efterkrigstidens rasmotsättningar spelar en stor roll i berättelsen, och händelsen rev upp de gamla sår han bearbetade i fiktionen.
– Verkligheten invaderade min fantasivärld. När jag började skriva var Trump ett obetydligt fenomen i bakgrunden. Och sedan: Där var han! Vad som händer nu ger ekon tillbaka till sextiotalet.
Också multimediakonstnären Laurie Anderson beskriver känslan av en verklighet vänd upp och ned. Hon framträder med något hon avväpnande beskriver som en stand up comedy show, men vid sidan av galghumorn bjuder föreställningen på en stor portion förtvivlat allvar. I ett land hon inte längre känner igen är varje dag som att vakna upp till en mardröm, förklarar hon. Ena morgonen är det kärnvapenkrig, nästa byggs en gigantisk mur. Fiktionen har tagit över.
– Vad som hänt är att alla har förvandlats till författare. Folk hittar på historier för att försöka förstå. Det ena manuset är knäppare än det andra. Somliga berättar en konspirationshistoria, för andra är det en surrealistisk thriller, för några är det början på en revolution, för vissa är det apokalypsen. Ingen har en aning om vart vi är på väg och hur det kommer att sluta. Det är inte en politisk situation, det är en existentiell.
Situationen tycks ha väckt ett stort behov av terapeutisk bearbetning – det går knappast att placera en amerikansk författare på scen utan att T-ordet nämns. Poeten och gayikonen Eileen Myles berättar om hur förfrågningar om att medverka i antologier med motståndstema väller in: själv har hon bidragit med en dikt med titeln ”Creep”. Hur kan man skriva politiskt utan att förstöra dikten, frågar hon sig. Vass humor kan nog vara ett av svaren.
För mexikanska Valeria Luiselli, bosatt i New York, fungerade det inte alls att skriva skönlitterärt i ett tillstånd av vrede – det blev uselt, pamflettartat. En författare bör inte vara så intellektuellt arrogant att hon tror att en roman kan skaka om världen, säger hon, även om sådant faktiskt kan hända ibland. Författarens enda plikt är att inte skriva dåligt.
Siri Hustvedt däremot ser en litterär möjlighet att renodla vreden i en roman, utan de känslor av ångest och depression som brukar höra till i verkliga livet. Vreden rymmer energi, fokus och hopp om förändring. För samtalspartnern Linn Ullmann förklarar hon att hopp inte alltid är vackert: också de som röstat fram Trump när ett hopp, om att göra Amerika stort, vitt och manligt igen. Drömmen om självständighet ser hon som en bov i dramat. De arga vita männen använder en farlig amerikansk myt: the selfmade man.
– Den mannen har aldrig blivit född, aldrig blivit ammad och uppfostrad. Han vill ha friheten att bli sjuk och dö utan någon inblandning. Skräcken handlar om att vara beroende. Av vem? Kvinnor.
Än mörkare är bilden när Svetlana Aleksijevitj i samtal med Carsten Jensen tidigare under dagen beskriver den totalitära staten som en manlig ideologi och hur männen där är gisslan för en militaristisk kultur. Därför har det varit intressantare för henne att tala med kvinnorna, som inte är förblindade av krigets heroiska ideal. För henne avslöjar de saker de aldrig berättat tidigare, särskilt inte när män varit närvarande i rummet.
Carsten Jensen påminner om att hon sagt att det inte är bra för en författare att stå på barrikaderna, eftersom allt där blir svart och vitt. Ändå söker hon sig dit gång på gång.
– Den ena saken förde till den andra. När det gällde till exempel ”Zinkpojkarna” upptäckte jag att jag var rätt person på rätt plats. Jag hade möjligheten att skriva kommunismens mänskliga historia.
Det är inte alltid den historia de som varit med vill höra. Aleksijevitj berättar om modern som ville läsa om sin stupade son som en hjälte, men fann en mördare.
Utanför tältet gassar solen, men för en stund känns den soliga idyllen långt bort.
Louisiana literature pågår till och med söndag.
Fotnot. På måndag framträder Paul Auster på Malmö stadsbiblioteks författarscen.
Gå till toppen