Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: När spelet är allt

Goda politiker måste vara skickliga spelare utan att för den skull låta spelet ta över politiken. Och de måste ha förmågan att i kritiska lägen sätta gemensamma intressen framför egna. De nuvarande partiledarna klarar inte detta test.

Anna Kinberg Batra på fredagens pressträff där hon meddelade sin avgång som moderatledare.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Med ett år kvar till valet har den politiska säsongen rivstartat med initiativ till höger och vänster, ledningskollaps hos Moderaterna och fortsatt hot om misstroendeförklaring mot försvarsministern när riksdagen har öppnat den 12 september. Men mitt i denna dramatik med knivskarpa motsättningar mellan block och partier finns det anledning att fundera över fenomenet i sig självt: politik.
Begreppet, från grekiskans politikós, brukar med utgångspunkt hos Aristoteles definieras som statskonst, närmare bestämt konsten att vinna och utöva offentlig makt för att lösa samhällsproblem. Hur står det egentligen till med den konsten i dagens svenska politik? Och går det att skilja på god och dålig politik utan att blanda in värderingar i bedömningen?
De flesta är nog överens om att god politik, oavsett ideologisk inriktning, måste rymma ingredienser som ärlighet, välvilja och respekt för processen. God politik förutsätter därmed politiker som kan höja sig över kortsiktiga futtigheter och ta ett övergripande och konstruktivt ansvar för samhällsutvecklingen.
God politik i denna strikta mening handlar alltså mer om kompetens än om åsikter. Socialdemokraten Göran Persson och hans efterträdare som statsminister, moderaten Fredrik Reinfeldt, väckte starka ideologiska antipatier hos sina motståndare, men knappast någon skulle komma på tanken att avfärda dem som politiskt inkompetenta.
Annorlunda uttryckt: goda politiker måste vara skickliga spelare utan att för den skull låta spelet ta över politiken. Och de måste ha förmågan att i kritiska lägen sätta gemensamma intressen framför egna.
De nuvarande partiledarna klarar inte detta test, vilket mer än något annat förklarar det kaos som kännetecknar den politiska och parlamentariska situationen. Det gäller såväl oppositionen som regeringen.
Allra tydligast är det i två frågor: den borgerliga alliansens överilade användning av grundlagens misstroendeinstitut och den rödgröna regeringens taktiserande om vinster i välfärden. I båda fallen har spelet fått tränga undan ansvaret.
Det är politik mot bättre vetande – och mycket sämre än så kan politik inte bli.
Säkerhetshaveriet på Transportstyrelsen är en utomordentligt allvarlig historia. Hemliga uppgifter med direkt bäring på landets säkerhet kan ha läckt till främmande makt i samband med att IBM tog över myndighetens IT-drift. När det tidigare i somras blev känt att berörda departement hade varit informerade om läckaget – Säpo påtalade riskerna för justitiedepartementet redan hösten 2015 – reagerade oppositionen genom att rikta misstroende mot tre socialdemokratiska statsråd: infrastrukturminister Anna Johansson, inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist.
Eftersom de borgerliga och Sverigedemokraterna har majoritet i riksdagen valde statsminister Stefan Löfven (S) att låta Johansson och Ygeman lämna regeringen. Det var fullt motiverat: Transportstyrelsen sorterar under infrastrukturministern och inrikesministern hade en central roll i regeringens system för krishantering.
Löfven lät däremot Peter Hultqvist sitta kvar och de borgerliga, för ett ögonblick drabbade av eftertankens kranka blekhet, öppnade för möjligheten att avstå från misstroendeförklaring mot försvarsministern ifall något nytt framkom i ärendet. Men i förra veckan meddelade alliansen att misstroendet kvarstår. Därmed sjunger Peter Hultqvist på sista versen som chef för försvarsdepartementet.
Hultqvist, som informerades om dataläckan i mars förra året, förtjänar kritik för passivitet. Men Transportstyrelsen har ingen koppling till försvarsdepartementet och Hultqvist har inte den samordnande funktion i regeringen som Ygeman hade. Redan detta sakförhållande innebär att en misstroendeförklaring mot Hultqvist vilar på ytterst bräcklig grund.
Intrycket blir istället att allianspartierna bara vill göra livet surt för Stefan Löfven utan att själva behöva ta ansvar. För Peter Hultqvist är inte vilken försvarsminister som helst. Han åtnjuter bred respekt bland både politiker och militärer och är, rent kompetensmässigt, regeringens starkaste kort.
Tidigare än de flesta svenska försvarspolitiker såg Hultqvist farorna med den revanschistiska utvecklingen i Ryssland. I ett allt mer osäkert omvärldsläge har han gått i bräschen för försvarssamarbete med andra demokratier. Han har också förhandlat fram breda uppgörelser om ökade försvarsanslag, även om beloppen kunde ha varit högre. Så sent som förra onsdagen gjorde han upp med Moderaterna och Centerpartiet. Därför blev det bisarrt när alliansen en dag senare upprepade sitt misstroende mot honom.
En annan bisarr omständighet är att Hultqvist ser ut att tvingas bort mitt under den största svenska försvarsövningen på tjugo år, Aurora 17, med ett par tusen utländska soldater på plats.
Till saken hör dessutom att försvars- och säkerhetspolitik är ett område där det nationella intresset brukar överordnas partiintresset. Denna fundamentala princip sätts nu ur spel av alliansen.
Misstroendehotet mot Peter Hultqvist framstår inte bara som en överloppsgärning, utan också som ett tecken på politisk omognad. Det blev inte bättre av att fler misstroendeförklaringar aviserades om regeringen lade fram tre kontroversiella skatteförslag. Två av förslagen drogs tillbaka igår. Misstroendeinstitutet skrevs inte in i grundlagen (RF 12:4) för skojs skull: det utgör en del av riksdagens demokratiskt nödvändiga kontrollmakt och bör hanteras med urskillning.
Det är lätt att instämma med statsminister Löfven, som sade så här om misstroendehoten när han förra söndagen sommartalade i Eskilstuna:
”Jag är så less på det här förbaskade politiska spelet.”
Det är bara ett problem med Löfvens uttalande:
Han spelar lika mycket själv.
Samma dag som Löfven framträdde i Eskilstuna blev det känt att regeringen har kommit överens med Vänsterpartiet om ramarna för vinstbegränsning i den privata välfärdssektorn. Enligt civilminister Ardalan Shekarabi (S) är planen att en lagrådsremiss i november skall följas av en proposition i mars nästa år. ”Tanken är att den ska hinna behandlas av riksdagen den här mandatperioden.”
Överenskommelsen mellan V och regeringspartierna S och MP utgår från Ilmar Reepalus utredning från förra året. Socialdemokraten Reepalu föreslog där ett tak för vinstuttag vid 7 procent av det operativa kapitalet, plus statslåneräntan. Reepalus modell dömdes ut av flera tunga remissinstanser, däribland Riksrevisionen, som varnade för ”gränsdragningsproblem och rättsosäkerhet”.
Sådana invändningar tar regeringen lätt på, väl medveten om att en proposition inte är ens i närheten av riksdagsmajoritet. Det rör sig istället om en ganska avancerad form av plakatpolitik för att Socialdemokraterna skall kunna gå till val med budskapet att den borgerliga alliansen, i armkrok med Sverigedemokraterna, vägrar värna välfärden mot rovgiriga riskkapitalister. I beräkningen ingår också att hålla Vänsterpartiet på gott humör för att inte äventyra budgetsamarbetet när det råder högkonjunktur och regeringen vill möta väljarna i ett strilande miljardregn.
Enligt finansminister Magdalena Anderssons senaste prognos, presenterad i torsdags, blir tillväxten 3,1 procent i år och 2,5 procent nästa år. Arbetslösheten faller till 5,9 procent. De offentliga finanserna visar ett stabilt överskott. Det är viktigare för regeringen att själv ta åt sig äran av de goda tiderna än att ta långsiktigt ansvar för uthålliga lösningar i det besvärligaste politiska läget på decennier: tre block utan chans för något av dem att nå egen majoritet.
Naturligtvis hade det varit fullt möjligt för regeringen att göra upp med den borgerliga alliansen om åtgärder för att stoppa avarter i den privata välfärden, inte minst på skolområdet. Att införa ett vinsttak är ett trubbigt instrument som riskerar att slå ut mängder av seriösa aktörer.
Socialdemokraterna har uppenbarligen gjort bedömningen att vinstbegränsningar blir en vinnarfråga i valrörelsen. Enligt SOM-institutet vill 57 procent av väljarna sätta stopp för vinster i välfärden. Men andra mätningar visar samtidigt att svenskarna uppskattar valfrihet. Och i den senaste valrörelsen, 2014, hade Vänsterpartiet ingen glädje av sin maniska fixering vid vinstfrågan: 5,7 procent av rösterna.
I alla händelser betyder regeringens vägval att det är omöjligt att ta Stefan Löfven på allvar när han talar sig varm för blocköverskridande samarbete.
Så ser det ut över hela linjen: ansvaret är ingenting, spelet är allt. Väljarna är inte imponerade. Socialdemokraterna ligger parkerade i närheten av det blygsamma valresultatet på 31 procent, och Moderaterna har tappat nästan en tredjedel av sina väljare, ett ras som nu lett till Anna Kinberg Batras avgång som partiledare. Och hon föll, helt följdriktigt, på eget spel: den principlösa öppningen mot Sverigedemokraterna.
Den enda politiska kraft som verkligen gynnas av detta politiska spelmissbruk är just SD, ett hatparti som de andra, på mycket goda grunder, säger sig vilja bekämpa. Det är beklämmande att se.
MER ATT LÄSA
Svensk politik (Dialogos Förlag) av Olof Petersson.
Yttrande över betänkandet Ordning och reda i välfärden (Riksrevisionen, 2017–02–22).
Ny prognos: Sverige i nytt ekonomiskt läge (regeringen.se).
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Den farliga mångfalden. Om Sverigedemokraternas världsbild (Arena idé/Frisinnade klubben) av Håkan Holmberg.
Gå till toppen