Huvudledare

Ledare: Signalpolitik knäcker inga gäng.

Morgan Johansson och hans företrädare som ansvarig för polisen, Anders Ygeman.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Att de kriminella gängen går att knäcka har regeringen försäkrat mer än en gång.
"Erfarenheten säger att det är möjligt att rulla upp dem och återskapa trygghet", sade justitieminister Morgan Johansson (S) i en intervju i tidningen i veckan.
Men om nu gängen kan monteras ner, varför lyckades rättsväsendet inte förhindra att de byggdes upp?
Det hade onekligen varit enklare och bättre för alla. Inte minst för alla brottsoffer vars liv slagits i spillror under gängens framfart och för alla människor vars vardag förpestas i de bostadsområden där gängen härjar.
Statsminister Stefan Löfven (S) har ett mantra om att vara tuff mot brottet men också mot brottets orsaker, som han lånat från den brittiske tidigare premiärministern Tony Blair. Regeringen har uppenbara svårigheter att leverera på båda dessa punkter.
För närvarande är det inte mycket som tyder på att den vändning Johansson ställer i utsikt är nära förestående. Tvärtom har antalet problemområden ökat de senaste åren. Idag finns det enligt polisen ungefär 200 kriminella gäng med omkring 5 000 aktiva i totalt 61 utsatta bostadsområden, från Malmö i söder till Borlänge i norr.
Inte i ett enda "särskilt utsatt område" har utvecklingen vänt. De som var "särskilt utsatta områden" i polisens rapport 2015 är fortfarande klassade som "särskilt utsatta" i årets rapport. De som var "riskområden" 2015 är fortfarande "riskområden" nu – om de inte avancerat till "särskilt utsatta områden".
Ett utsatt område "karaktäriseras av en låg socioekonomisk status där de kriminella har en inverkan på lokalsamhället [...] Läget anses allvarligt". I ett särskilt utsatt område finns "social problematik och kriminell närvaro som lett till en utbredd obenägenhet att delta i rättsprocessen och svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses vara akut". Totalt har antalet områden som i varierande grad är utsatta ökat från 53 till 61. De särskilt utsatta områdena har gått från 15 till 23.
Polisledningen hävdar att förändringen huvudsakligen är en synvilla som förklaras av att "polisen har fördjupat sin kunskap om problemen i utsatta områden genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan".
Rapporterna har gett upphov till en oftast fruktlös diskussion om huruvida det finns no go-zoner i Sverige. Nej, hävdar polisen bestämt. Samtidigt är det svårt att undgå intrycket att det finns områden i Sveriges storstäder där polisen enbart genom en ansenlig kraftansträngning kan etablera kontroll och då endast för en begränsad tid.
De kriminella gängens våldskapital köper dem numera makt långt utanför de områden där de har sin bas. Tidigare i år stoppades utgivningen av en bok om den så kallade Södertäljemaffian. Av säkerhetsskäl, efter påtryckningar från en av nätverkets ledare.
Gängen stärker sina positioner samtidigt som polisen vacklar, det ena en följd av det andra.
Att "signalera uppgivenhet" duger inte, förklarar justitieministern, vilket han onekligen har rätt i. Men signalpolitik av annat slag är knappast bättre.
Det medborgarna förväntar sig av regeringen är att den inte bara talar om att gängens makt kan brytas utan också ser till att det blir gjort.
Gå till toppen