Malmö

Kalle Lind: Det må stå ett lätt dammoln runt dagens Corneliskarusell, men det är i så fall i sin ordning

I helgen hade jag äran att medverka när årets Cornelisstipendiat belönades på Cornelisdagen i Stockholm. Svante Thuresson, med 65 år i branschen, var påtagligt rörd och gjorde ett set ihop med tre musiker som knappt ens sammanlagt kom upp i hans ålder. Jag hade uppgiften att vara killen som kom in och småpratade medan flyglar flyttades in och ut på scen.
Cornelisstipendiet är i Sverige veterligt bara mindre än Stikkan Andersons Polarpris. Polarpriset är på en miljon och hade kunnat vara större om, som en av medlemmarna i Cornelisjuryn uttryckte det, ”de inte hade supit upp det mesta på banketten”. Cornelisstipendiet har nu, tack vare ständigt inflytande Stimpengar och nyktra placeringar, svullnat upp till 750 000 riksdaler.
Det är inte illa, särskilt inte utifrån vad Cornelis Vreeswijk själv drömde om på sin dödsbädd. Han ville ha ett stipendium som skulle gå till kollegor som ”är eller har varit på dekis” och hoppades att avkastningen av hans verk en dag skulle kunna bli en årlig summa à 15 000 kronor. Vänner och jurister övertalade honom att stryka dekisformuleringen. Den var alltför förpliktigande.
Ingen kunde där och då, 1987, föreställa sig att det trettio år senare skulle vara landets näst största populärmusikpris. Ingen. 1987 hade Cornelis visserligen gjort comeback för en ung publik, lirat med Lundell och Imperiet och fyllt ett tält på Roskilde, men bara några år tidigare var han så löjligt ute att branschen skrattade om hans namn nämndes. Hans tredje sista platta, ”Mannen som älskade träd”, spelades in 1984 på en risig portastudio i Tromsö där han bodde i en husvagn.
Det må stå ett lätt dammoln runt dagens Corneliskarusell, men det är i så fall i sin ordning. Andra får belöna de unga fräscha löftena, någon måste också uppmärksamma dem som gett sitt liv och många gånger sin hälsa till en publik som inte alltid förstått att uppskatta dem. Nästa år förutsätter vi att den mest välförtjänte av dem alla tar emot prispengarna. Jag pratar förstås om Kjell Höglund.
Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Läs alla artiklar om: Kalle Linds krönikor
Gå till toppen